Lokalen

 

 


Ritning av Helmer Wikström.

 (Ur Anna Hedrén samlingar)02286-3

 

Vi flyttade till Lokalen år 1906, då jag var åtta år gammal. Mina föräldrar skulle sköta vaktmästaresysslan där.

Byggnaden uppfördes i mitten av 1880-talet på initiativ av den nybildade logen Välkomsthemmet. Det hade ett dominerande läge mitt i samhället, med den linjerena och vackra fasaden vänd mot stora landsvägen och hamnområdet. Byggnaden invigdes år 1887 och såldes fyra år senare till bolaget, med förbehåll att logen för all framtid skulle få använda den som ordenslokal. I början av 1890-talet öppnades en aftonskola i lokalen och i samband därmed ändrades namnet till Aftonskolans lokal. I dagligt tal kallades den dock mest Goodtemplarlokalen, eller för att nte kollidera med det officiella namnet helt enkelt Lokalen, ett namn som jag i fortsättningen kommer att använda.

Vaktmästaresysslan var väl inte så inkomstbringande, men något gav den som bidrag till familjens försörjning. Det var någon krona av bolaget i fast lön och Logen betalade tjugofem kronor om året.

Skurning betalades extra, jag vill minnas att det var fem kronor för stora salen inklusive material och verktyg. Men så var det också ett styvt dagsverke. En fördel var, att vi hade fri fotogen och behövde nu inte som tidigare sitta och "kura skymning" för att spara på fotogen.

Nu började en hård och arbetsam tid för mig. Det var mycket arbete, som pappa ännu inte kunde göra och en stor del av detta föll på min lott. Ett arbete, som jag aldrig tyckte tog slut, var snöskottning. Det gick en lång trappa ner till landsvägen, cirka sextio meter lång och två meter brev, med en ledstång i mitten. Det ingick i vaktmästarens uppgift att på vintern skotta och sanda vägen till trappan och trappan och jag minns dessa vintrar som en tid av evig snöskottning.

Ett annat drygt och tungt arbete var vedsågning. Det gick åt stora mängder med ved för uppvärmning av Lokalen under den kalla och långa vintern. På hösten körde bolaget in några tiotal famnar alved, eller årder, som vi sa. Pappa kunde inte ännu göra sådant arbete, så det föll på min lott att ta itu med detta. Veden skulle sågas av på två ställen. Då jag var för liten för att kunna stå bredvid sågbocken, ställde jag mig på denna, med ena foten på vedträet. En gång råkade jag att snubbla och trampa på sågbladet, som gick av. Pappa insåg då att den stora sågen var olämplig för mig, och han anskaffade därför en mindre, mer passande till min storlek. Med några plankor att stå på kom jag också i rätt höjd till sågbocken och nu blev vedsågningen nästan ett nöje. Veden var visserligen inte så grov, men det blev ändå många sågtag för varje vedträ. Nu upptäckte jag också, att jag var lite vänsterhänt. Då jag blev trött i högra armen kunde jag helt enkelt skifta om till den vänstra, vilket gick lika bra. För varje famn jag sågade, omkring tre kubikmeter, fick jag tjugofem öre. Var jag flitig kunde jag hinna med en famn i veckan, och höll mig på så sätt med en hygglig veckopeng. Jag var egentligen lite förvånad över att jag fick denna ersättning, så väl som mamma och pappa behövde varje slant. Men jag tror, att pappa hade särskild ersättning för vedsågningen, varav jag sålunda fick en del. Därmed gav jag också, i 8-årsåldern, mitt bidrag till familjens försörjning.

Sedan var det att vintern lång bära in ved och elda. Då det var kallast måste vi påbörja eldningen på fredag för att få stora salen uppvärmd till söndagen. Läsrummet måste varje dag hållas varmt, liksom en del andra utrymmen, som ofta användes till sammanträden av olika slag.

Ett ständigt återkommande arbete var att hålla fotogenlampor i ordning. Det skulle hämtas och fyllas fotogen, glas och vekar skulle putsas och lamporna skulle tändas och släckas. Lamporna var större än de i hemmen mest vanliga, med fjorton linjers glas. Jag tror att glasvidden var tjugo linjer. Detta är det enda sammanhang, där jag hört måttet linje användas, och jag undrar egentligen hur många det nu är, som vet, att en linje är 1/12-dels tum,  på samma sätt som en mm är 1/10-dels cm. Lamporna hängde så högt över golvet, att man måste använda en trappstege vid tändning och släckning. Vid släckningen tyckte pappa, att detta var onödigt besvär, så han skaffade ett mässingrör, som han böjde i ändarna, vilket han satte över lampglaset och blåste till. Då tiden för användning av lokalen var utgången och pappa kom med sitt rör, då visste man vad klockan var slagen. Lokalen fick sällan användas efter klockan elva på kvällen, men då de flesta skulle vara uppe och i hårt arbete redan klockan sex på morgonen, var nog också detta tillräckligt.

Fotogen fick hämtas varje måndag i bolagets lager av eldfarliga oljor. Ibland räckte inte en 12-literskanna för veckan och då var det att gå till förrådsförvaltare Sundström, låna nyckeln till "oljekällaren" och hämta påfyllning.

Goodtemplarordens emblem, korset, ankaret och hjärtat, symboliserande tron, hoppet och kärleken, prydde i relief byggnadens huvudfasad. I stora salen fanns inom glas och ram logens och tempelriddarelogens charterbrev samt ett stort fotografi av Edvard Wavrinsky, en av goodtemplarordens förgrundsmän i vårt land. På goodtemplarlogens charterbrev försökte jag som nybörjare i läsekonsten att stava ihop till "International Order of Good Templars". Jag tyckte, att det var ett underligt språk man använde sig av.

Bland dessa charterbrev fanns en tavla, som på mig och säkerligen på många andra, gav ett mycket start intryck. Den var i storlek omkring 30 x 45 cm och i svartvitt. Den hette Avlöningsafton. Det var s1 svartklädd hustru med tärda drag med ett hålögt barn på armen. I rännstenen låg maken, med en sönderslagen brännvinsbutelj bredvid sig. Jag vet inte, vem konstnären var. Men den tavlan var nog en lika god nykterhetspropaganda som många av de föreläsningar om skrumplevrar och andra alkoholmissbrukets farligheter, som den tiden ofta hölls. Logen och dess verksamhet skall jag återkomma till i ett senare kapitel.

På båda sidorom den stora salen fanns mindre salar, lika stora.

Den ena innehöll ett bibliotek och kallades läsrummet. Efter väggarna fanns skåp med böcker och mitt på golvet ett långbord med ett tjugotal sittplatser. Boksamlingen ägdes av bolaget: Den innehöll många och vackert inbundna arbeten. Jag minns särskilt Sven Hedins reseskildringar, med illustrationer i färgtryck, i förstklassigt utförande.

Där fanns också en stor samling skönlitteratur samt många historiska arbeten och vetenskapliga verk. Några nyförvärv skedde inte efter år 1905 och vissa moderna författare saknades helt t.ex. August Strindberg. Utlåning förekom inte men läsrummet var vintertid öppet kl. 19-21 och dit kom många av sågverkets pojkar för att ostörda, i en varm och ljus lokal tillbringa kvällarna med att läsa en god bok. Det var i regel tio till femton besökare, endast manliga. Då någon läst ut sin bok, kallade han på pappa, som öppnade bokskåpen och lämnade ut en ny bok. Då klockan fattades några minuter i sju, kunde jag på stampningarna i förstugan känna igen en del av dem som kom. Det var Edvin Andersson, en av de flitigaste besökarna, som klampade med sina storstövlar, det var hans broder Karl, som tassade på bredvid honom i sina luddor, det var Gösta Jansson, Herbert Skoglund, Thure Åhlén, Sönnick Johansson, Herbert Lindberg och många, många fler. Alla kom givetvis inte varje kväll. Detta förekom så länge vi bodde på Lokalen, eller till år 1914. Om det fortsatte sedan, vet jag inte. Det var ju så mycket som förändrades efter första världskrigets utbrott.

I dessa tidiga år grundades mitt genom hela livet bibehållna intresse för litteratur. Jag läste igenom en stor del av den skönlitteratur som fanns och fick även kontakt med tidningar och tidskrifter, som bolaget skickade över, sedan de blivit lästa på kontoret.

På så sätt lärde jag mig att känna och tycka om "Hvar 8 dag", som kom att bilda epok i svensk veckopress.

En stor offentlig tillställning på Lokalen var den bal, som varje nyårsdag anordnades av Skönviks Privata Sjukkassa, i dagligt tal kallad fyllkassan. Det fanns ett par andra sjukkassor på platsen, Nykterhetsvännernas och Nykterhetsfolkets, där villkoret för medlemskap var helnykterhet. De, som inte uppfyllde detta villkor, samlades då i den privata sjukkassan. Därav öknamnet fyllkassan. Vid nyårsbalerna spelade Skönviks blåsorkester och de flesta av musikerna var medlemmar i sjukkassan.

Ett annat stort arrangemang var den basar, som goodtemplarlogen anordnade varje höst under många år. I stora salen byggdes stånd efter väggarna och i angränsande utrymmen hade man servering och andra arrangemang. Obligatoriska inslag var fiskdamm, lyckohjul, tombola och sibylla samt försäljning av choklad och frukt. Avsikten med basaren var att stärka logens ekonomi. Under den vecka tillställningen pågick var det varje kväll ett rörligt folkliv inom Lokalens väggar och ett välkommet avbrott i de s.k, oxveckornas enformig het, d.v.s. veckorna mellan midsommar och jul.

För att stärka logens kassa anordnades någon gång på söndagarna aftonunderhållning med uppträdande av logens teateramatörer, musik, uppläsning och kaffeservering. En teaterscen hade iordningställts. Lämmar lades på bockar, till golv. Kulisser gjordes, såväl med en friluftsscen som en rumsinteriör och en riktig teaterridå anskaffades. Sönerna till byggmästare Genberg vid bolaget tillhörde amatörsällskapet och deras pappa ordnade erforderligt virke. En gång gav man en pjäs, Konjaksagenten, med nykterhetspolitisk tendens. Man har nu svårt att tänka sig att då fanns agenter, som reste omkring och tog upp beställningar på konjak och förmodligen även på annan spirituosa. Det var ett sångspel och jag minns fortfarande vissa fragment av texten. Den började: "En visa om skräddare sjunga jag vill, han blir ej för ofta besjungen". Sedan var det något om att han kan ses i sällskap med kungen och till slut: "Han gentlemän gör utav tölpar med glans, men kommer blott kvällen, då tiden är hans, då vet han att lossa på pungen".

Efter några år tyckte pappa, att den ersättning som Logen betalade var alldeles för liten. Vintertid användes stora salen minst en gång i veckan och övriga utrymmen flera gånger för sammanträden med de olika kommittéer, som verkade inom logen. För allt arbete med detta hade pappa tjugofem kronor om året, eller cirka sjuttio öre i veckan, sommarsäsongen frånräknad. Pappa begärde femtio kronor per år, även detta en oskäligt låg ersättning. Vid det möte där framställningen behandlades var det ingen, som försökte sig på en bedömning av skäligheten i framställningen. En medlem, Edvin Andersson, yttrade: "Ja, inte för att jag missunnar Wikström bättre betalt, men jag måste ju i första hand tänka på logens ekonomi". Och med detta yrkade han att framställningen skulle lämnas utan åtgärd. Varmed det också blev. Pappa tog illa vid sig av detta.

Någon som helst toalettanordning till Lokalen fanns inte. Vaktmästarfamiljen hade ett med några grannar gemensamt avträde och nyckeln dit kunde någon som var i trängande behov få låna. För enklare naturbehov kunde något fruntimmer få komma in i vår bostad och låna en potta. Männen klarade av sådant utomhus och dagen efter någon tillställning på vintern hade snödrivorna omkring knutarna fullt med gula strutar.

I denna lokal bildades i slutet av 1880-talet vårt lands tredje tempelriddareloge, Verdandi nr 3. Den hade sina möten en söndag i månaden, klockan elva. Helnykterhet var förutsättningen för medlemskap, men den hade nog en mer tolerant inställning till nykterhetsfrågan än goodtemplarorden. Medlemsunderlaget var nog också mycket stabilare, de flesta hade kvalificerat sig genom mångårigt medlemskap och arbete i goodtemplarorden. Medlemmarna kom från olika platser i norra Sköns och Alnö kommuner samt Timrå. Deras möten omgavs med stor hemlighet. De hade en del underliga ceremonier, särskilt vid intagning av nya medlemmar. Då kunde man höra kättingar rassla, och andra underliga ljud. Innan de började sina möten kom en medlem, lill-Åström, in till oss och sa: "Ja, nu lucker vi". Då stängdes vår vanliga ingång och vi fick använda en reservdörr.

Nyfiken som barn kan vara, smög jag emellertid in i läsrummet, som låg intill stora salen, och kunde då se och höra deras förehavanden. Detta vågade jag aldrig berätta för någon, utan först nu, efter sjuttio år, bekänner jag denna försyndelse.

Mamma kokade kaffe åt dem i en stor kopparpanna. Och det var inte vilket kaffe som helst. Det var av bästa kvalité och lagades mycket starkt. Då det alltid var kvar ganska mycket, dracks det åtminstone den dagen herrskapskaffe i vaktmästarefamiljen. Jag tror också, att mamma under de närmaste dagarna kokade lite kaffe på sumpen.

Då mötet vid 14-tiden var slut, var lokalen så fylld av cigarrök, att man knappast kunde se handen framför sig. Och flera dagar efteråt kändes det i luften att tempelriddarna haft möte.

Logen nr 3 Verdandi sammanslogs med logen i Sundsvall. När detta skedde är jag inte riktigt säker på, men jag tror, att det var år 1910.

Lokalen tjänade många ändamål. En tid var den avlöningslokal.

Tidigare hade avlöningarna betalats ut genom ett fönster i hamnkontoret och arbetarna hade i ur och skur fått stå ute och vänta på att deras namn skulle ropas upp och avlöningen betalas ut. Detta flyttades till Lokalens stora sal, och kassör Johannes Bünsow och bokhållare Lars Källblom delade här ut åtskilliga miljoner kronor under årens lopp.

Den stora trappan från stora landsvägen revs då Ostkustbanan anlades omkring år 1920. Byggnaden revs år 1959

 

 

Till sidans huvud
Till nästa avsnitt

 

Hemsideansvarig: Leif Eriksson epost:  leif.eriksson@alnon.eu
Webansvarig:Bengt Wiklund 070-3275231  epost:
bengt.wiklund@alnon.eu