Avsnitt 1

Det blev en förändring

Våren 1938 köpte mina föräldrar Margit och Edvard Hellman en liten jordbruksfastighet i Öråker av Helga Sjödin. Hon var änka efter en slaktare och bodde nu tillsammans med sin dotter Karin, som var småskollärare i Gärdeskolan. Sonen Sven var också lärare men hade flyttat söderut. Fastighetsbeteckningen var Öråker 3:21. Huset var vitt i två våningar och hade en glasveranda med många små fönsterrutor. Två rum och kök i varje våning. Både övre och nedre våningen hade vedspis, kamin och vackra kakelugnar. Inga bekvämligheter fanns i huset när vi köpte det.  I ladugården fanns en pump. Där pumpade man vatten till djuren. Vattenledningen kom från en brunn framför vagnsboden intill huset. I ladugården fanns fem

kor, häst och några höns, senare alltid en gris och någon kalv.

Det var två unga människor utan någon erfarenhet av jordbruk, som nu skaffat sig ett ställe att leva på. Pappa Edvard 28 år, arbetade kvar på Skönviks sågverk och cyklade mellan Öråker och Skönvik de första månaderna innan han fick ett fast arbete på SJ.

Mamma Margit 27 år, hade tränat att mjölka någon vecka hos sin vän och skolkamrat Karin Öhlander i Maland. Av henne fick mamma goda råd om hur djuren skulle skötas och mjölken hanteras innan den levererades till mejeriet.

Mamma och pappa hade bott några månader i Öråker som nygifta innan de flyttade till Skönvik.  I Öråker hyrde de ett rum hos Bylanders, där de trivdes bra och lärde känna till byn lite. Jag föddes under den tiden de bodde där.

Jag var 6 år när vi flyttade från Skönvik och var då enda barnet. Till hösten det året skulle jag fylla 7 år och börja småskolan.

En liten återblick

Vi flyttade från Skönvik, där vi bott i sex år. Alla hus hade namn där. Vi bodde i “Vasa” två trappor upp i ett rum, som var både kök, sovrum och vardagsrum. Utan några bekvämligheter och värmen kom från vedspisen. Från fönstret såg man “Sågbynningen” huset som låg nedanför “Vasa” och man såg sågverket. På andra sidan Skönviksviken låg Östrandsfabriken. Längre ut i havet syntes en bit av Alnön. Utanför huset låg en rad med uthus. Första dörren var vårt utedass, som vi delade med tre familjer. Längre bort i samma rad låg vår vedbod. Där låg veden huggen och i fina staplar efter väggarna. Fortsatte man förbi uthusen och gick lite nedåt ser man två små röda hus. Det första huset kallades ”Kasa, ”där tömde man ut sina slaskhinkar. Det tunna rann ner, men lite större saker blev kvar på gallret och togs om hand av jätteråttor med långa äckliga svansar. I det andra lilla röda huset stod en vattenpump, där alla hämtade sitt dricksvatten.

Fortsätter man sedan rakt fram och passerar det rosa “Stenhuset” skymtade man Skönviks station på andra sidan landsvägen. Lite längre bort låg Nyhem där min farmor bodde. Två av pappas yngre bröder bodde då hemma hos farmor. Det var Elis, som spelade fotboll i Skönviks IF och Gunnar den yngste brodern, som senare blev skräddare i Sundsvall.

På vintrarna stod sågen stilla. Det kunde vara från senhöst till i början av april. Det var svårt att hitta något arbete under tiden och ersättningen när man blev permitterad var mycket låg. Det var därför mina föräldrar beslutade sig för att köpa ett litet jordbruk i Öråker.

Avsnitt 2

Vi flyttade äntligen

Vi längtade tillsammans hela våren att få flytta. Mamma och pappa hade mycket att planera. Till slut kom då den stora dagen när lastbilen kom och hämtade våra möbler och körde både dem och oss till Öråker.

Förra ägaren Helga Sjödin bodde kvar hos oss några veckor och kunde berätta om djuren och hur hon hade skött dem. Hästen Pärla hade varit ett stort problem för hon tyckte inte om kvinnor. Det gick bra att mata och vattna Pärla och även rykta henne om man försökte att stå en bit ifrån för att inte bli biten eller sparkad. Hon blev därför endast ryktad på sin ena sida. På den andra sidan mot väggen vågade ingen av kvinnorna gå in. Pärla var därför långhårig på den sidan. Att sela och köra hästen hade sonen skött om när han bodde hemma, när han flyttat hemifrån blev det bara de gånger som han kom hem, hon fick komma ut.

Första tiden tillbringade vi mycket tid i ladugården. Det var så mycket som var nytt. För mig var det en helt ny värld att få hjälpa till med djuren.  Hönsen var nog lättast i min ålder att klara av. Fast det kändes betydelsefullt att få hjälpa mamma borsta korna. I trädgården fanns flera sorters äppelträd och bärbuskar, samt trädgårdens stolthet två päronträd.

På försommaren 1938 flyttade Signe och Axel Westin, mina morföräldrar in i vår övervåning. De kom ifrån Maland där de i många år hyrt ett hus av Joel Öhlander. De hjälpte till med hässjning av hö, krattning, potatisplockning. På hösten  hjälpte mormor till med äpplen, päron och bären. I jordkällaren stod prydliga rader med glasburkar med inkokta ingefärspäron, syltburkar med sylt och äppelmos och saftflaskor. En stor burk med vattenlingon, som skulle sparas och ätas som efterrätt till jul. Nere på golvet stod en vit emaljerad hink med ägg, som låg i vattenglas. Det såg ut som en vit gelémassa och det var mycket otäckt att sticka ner handen i hinken och plocka upp äggen. Bra att ha under vintern när hönsen inte värpte så mycket. Äggen användes till bak- och matlagning.

Morfar Axel var smed på Ortvikens fabrik. Både han och pappa hade långt till sina arbeten, så därför skaffade de var sin lättviktare. En cykel med en liten bensinmotor på.

Sippan och Roy

Under sommaren utökades djurskaran med en hund, som hette Roy och en liten vit kattunge med några mörka fläckar, som döptes till Sippan. Roy var en riesenschnauzer av största modell. Pälsen var svart och blank, lite sträv. Svansen var kuperad. Öronen var mjuka som sammet, rätt stora och nedböjda. Dessutom hade han ett yvigt skägg och glada ögon. Roy fick en draghundssele med linor, som kunde sättas fast i en kälke eller spark. Han var stark och han var överlycklig när han fick arbeta. Lilla Sippan höll efter råttorna. En del som hon fångade var stora och bet Sippan så att hon ofta var sårig på tassarna och öronen. Hennes ena öra blev i en strid klyvet en bra bit.

Avsnitt 3

Småskolan

I slutet av augusti började skolan. Vi som bodde i Klökan, Målås, Öråker, Hammal och Gudmundsbyn fick åka skolskjuts. Det var Jesper Svedberg för det mesta som körde. Han hade en stor bil med dubbla baksäten. Framsätet var ej delat utan vi kunde sitta flera därframme vid chauffören om det var trångt i baksätet. Några säkerhetsselar fanns inte då. Det var första och andra årskursen, som åkte till småskolan. Folkskolan låg i Öråker.

Småskolan låg i ett stort slottsliknande hus på en höjd inte långt från Sköns kyrka. En lång björkallé ledde fram till en väldigt stor gårdsplan, som var belagd med grus. Vid kanten av grusplanen stod gula bänkar utplacerade. Här bodde inga grevar och baroner. Från landsvägen kunde man på långt håll läsa de jättehöga bokstäverna SKÖNS FÖRSÖRJNINGSHEM.

Många gamla och skröpliga människor bodde här, som inte hade några anhöriga, eller vars anhöriga ej orkade, eller hade möjlighet att sköta dem. Även yngre personer med olika fysiska eller psykiska handikapp bodde här. Föreståndaren och hans fru, som var husmor, hade en egen lägenhet i det stora huset. Många anställda arbetade med olika sysslor. Det fanns sjuksköterska och en egen trädgårdsmästare bl.a.

I stora kala salar bodde de intagna. De hade inga egna möbler. Deras sängar stod tätt. Åtta till tio i varje rum med ett litet nattduksbord mellan sängarna.

Vid den bortre gaveln av huset fanns en grusad lite mindre plan framför en ingång.  Där var småskolan. En bit längre bort på andra sidan vår grusplan låg ett uthus med våra toaletter.

Innanför porten på gaveln låg vårt skolrum. Kläderna hängdes av i en liten korridor utanför skolrummet. Till vänster i rummet satt ettorna och tvåorna till höger. Närmast dörren var katedern. Fröken Sundqvist hette vår lärarinna. Något förnamn hörde vi aldrig. Gud har väl inget förnamn och för oss barn stod nog “fröken” närmare Gud än själve prästen. Ingen sade du till lärare på den tiden. Prata med varandra fick man inte göra.

Vi gick i skolan på lördagarna och nästan alla lördagar hade vi läxa, som skulle förhöras på måndag. När vi lärt oss att läsa blev det ofta psalmverser, som vi skulle kunna utantill. Varje morgon, sedan vi ställt upp oss i korridoren på ett rakt led och gått in i klassrummet, läste fröken en kort bön och spelade på orgeln en psalm innan vi fick sätta oss ned. Skoldagen avslutades också med en psalm och en kort bön.

Vi satte oss ned utan för mycket skrammel, med raka ryggar och med händerna på bänklocket allt medan fröken gick runt och undersökte hur vi tvättat öronen och om våra halsar inte var för gråa. Händerna och naglarna skulle också vara rena. Pekpinnen användes inte bara till att peka på tavlan med. Nej, det hände att någon fick ett rapp över fingrarna ibland. Jag led med den drabbade då. Det var inte så lätt att tvätta sig på morgonen om vattenhinken var nästan tom och man bara var sju år.

Någon gymnastiksal fanns inte. När vi hade gymnastik stod vi bredvid bänkarna. Vi gjorde olika armrörelser, böjde oss framåt, stod högt på tå o.s.v. Gymnastiken avslutades med att vi fick lägga oss ner på golvet och djupandas.

Fröken Sundqvist var en fantastiskt duktig pedagog. Jag tror inte att någon uppfattade vår fröken särskilt sträng. Vi var nog nästan alla auktoritärt fostrade hemifrån. Vi lärde oss så mycket på två år och inte en dag var det tråkigt, tyckte jag, att gå i skolan.

Menyn till skolmaten måste varit lätt att skriva. Alla dagar havregrynsgröt, en dag med lingonsylt, nästa med socker och den tredje med äppelmos. Sedan började allt om igen. En tekaka med ost på fick vi också till gröten. Ingen klagade på maten och alla åt med god aptit. Matsalen var den samma som de boende på hemmet använde till matsal. När vi kom med vår lärarinna och skulle gå och äta, var alla dörrar stängda till deras rum.