Avsnitt 4

De ensamma som vi inte skulle få se

Ingen som bodde på hemmet fick vistas på vår skolgård. För oss skolbarn var det förbjudet att vara på framsidan eller träffa dem som bodde där. Skolbilen var ofta lite försenad och då var vi barn glada. För under hösten och våren var en del av de som bodde på hemmet ofta ute. På en av de gula bänkarna, som vi alla ville sitta på, satt Johan, eller Blind-Johan, som han kallades. Han satt alltid på samma bänk och spelade dragspel. Hans händer flög över tangenterna och han spelade aldrig fel. Han berättade för oss barn om spännande resor han gjort som sjöman innan han blivit blind. På vintrarna gjorde han fina borstar, som såldes på julmarknader.

När Johan spelade satt Pelle på Löta på en bänk bredvid och slog takten med sin käpp. Tyra på Tvären sjöng för full hals så att det skallade mot husväggen och Tras-Sofia höll upp sina kjolar högt över knäna och dansade så att gruset yrde och hennes strumpor hasade ner och korvade sig vid skorna. Hela tiden gick en man, som hette Johan fram och tillbaka och mumlade för sig själv.

Vi skrattade tillsammans med dem och hade roligt. De spelade teater för oss och vi var en tacksam publik, som både applåderade och skrattade. Jag tror att vi barn var ett ljust avbrott i deras monotona liv.

Kriget börjar

Året var 1939 och jag hade nyss börjat i 2:dra klass. Mamma hjälpte mig med att knyta ett band i klänningen innan jag skulle gå till skolbilen på morgonen. Samtidigt lyssnade hon på radion. Den vanliga utsändningen avbröts och en nyhetsuppläsare säger att tyska trupper gått över gränsen till Polen. Mammas händer börjar skaka och hon gråter högt.

Det är den 1 september 1939 och 2:dra världskriget har utbrutit. Senare under året gick Sovjet till anfall mot Finland. Vi barn förstod inte så mycket vad krig var, men att det var en farlig ledare i Tyskland, som hette Hitler och en i Ryssland, som hette Stalin det visste vi. På radion talade Sveriges statsminister

Per Albin Hansson och sade “Vår beredskap är god”.

Skolan fortsatte som vanligt. Det talades om att bensinen kunde ta slut och Jesper Svedberg liksom alla andra monterade in gengas på sina bilar. Vilket gjorde att i  en uppförsbacke måste Jesper ut och lägga på mer bränsle för att bilen skulle orka upp för backen. Innan han satte sig och körde igen måste han torka av sotet från händerna.

Alla talade om att hamstra, särskilt de som varit med om första världskriget och visste att det kunde ta slut på det mesta. På radion läste man upp att vi hade så stora reserver av livsmedel, så det var ingen fara att det skulle ta slut. Men kaffe, the och socker köpte nog de flesta några extra paket av.

Mormor och morfar flyttar

Sorgligt var det att morfar och mormor skulle flytta ner till Maland till hans barndomshem, som låg i Kyrkbacken. Men nu skulle mormor få det så fint. Morfar hade renoverat huset och byggt ut det lite samt ordnat  med vatten och slask, sedan han köpt ut  sina systrar, Vera Westin, som var ogift och bodde i Chicago USA och Gerda Bolander, som var gift med Henning Bolander och bodde i Heby. De hade ägt huset gemensamt när deras mor Eva Westin och systern Ester Westin bodde där. Båda hade avlidit, mor Eva den 26 januari 1938 och systern Ester den 20 januari 1939. Faster Ester hade bott hos oss medan hon var sjuk. Hon fick ligga inne i ”salen” och mormor och mamma hjälptes åt att sitta bredvid henne. Även jag satt där på en pall och läste min läxa högt för henne när mamma var i lagårn. Hon hade lunginflammation och den blev dubbelsidig till jul när hon steg upp och skulle ner till Maland för att ordna med julklappar, Vi hade en sjuksköterska, som bodde hos oss. Syster Astrid kom upp flera gånger i veckan och doktor Frenning från Skönsberg kom också ofta. Hon blev inte bättre, det fanns inga mediciner då mot lunginflammation som hjälpte. Så att hon dog hemma hos oss.

Avsnitt 5

Hösten

Hösten är alltid en bråd tid för bönder. Nu blev det väldigt bråttom med att tröska säden och hinna till mjölnaren vid Merlobäcken för att få säden mald. Potatisen skulle tas upp och veden huggas och travas. Alla fick vi hjälpas åt. Lingon plockades och syltades och äpplena och päronen togs tillvara. Varje eftermiddag när jag kom från skolan, gick mamma och jag ut i skogen för att plocka kottar. Dem skulle vi ha för att dryga ut kolen, som vi eldade i kaminerna med. Det var bara det att kottarna brann upp så fort, men de värmde bra.

Pappa förstod att han snart skulle bli inkallad.  De som hade stora jordbruk behövde inte vara rädda för det, de behövdes hemma för att sköta om sin jord och ta hand om djuren. Äldre personer blev inte inkallade. De blev så småningom med i hemvärnet, som bildades 1940 efter en engelsk modell.

Under september – november 1939 rapporterades 10 svenska fartyg krigsförlista.

Det blev oroligare och oroligare ute i världen. Alla pratade överallt om det. I radion var det extra nyheter varje dag om kriget. Vi övade hemma med att sätta upp mörkläggningspapp för fönstren, så att inget ljus syntes från utsidan. Luftvärnet i Sundsvall hade övningar med strålkastare, vars sken gick runt på himlen. Släcktes ett tag och började sedan om igen för att kunna upptäcka främmande flygplan.

30 november 1939 bombade Ryssland Helsingfors och ryska trupper gick över gränsen in i Finland.

Pappa blev inkallad

I början av december blev pappa inkallad. Han skulle först till Sollefteå för att skrivas in och hämta ut militärkläder.

Jag har brev, som min pappa skrev till mamma under sin militärtjänst-göring. De försökte skriva varje dag till varandra. Av mammas brev till pappa finns bara några kvar. Jag tänker plocka några saker här och där ur breven samtidigt som jag fortsätter att berätta hur vi hade det på hemmaplan. Breven talade också om längtan efter fred och efter oss, men också efter jordbruket och djuren.

Det första brevet skickade pappa från Sollefteå den 9 december. Han skrev brevet mellan klädprovningarna. “Utrustningen är prima och inte alls som de skrev i tidningarna hemma att vi måste ta med extra kläder, dem skickar jag tillbaka hem. Vi har fått päls med skinnmössa och kappa allt spritt nytt.”

Han skickade också sin adress till I 21 Sollefteå.

Nästa brev skrev pappa den 18 december. Nu var det Fältpostadress och de inkallade var belagda med tystnadsplikt och fick inte tala om var de var placerade, “ Men jag tror att mej kunna uppge så pass att jag är 100 mil hemifrån. Att komma hem till jul är nog uteslutet men vi får vara glada att vi inte är i krig”

Breven kom nästan varje dag. Pappa fick vänta flera dagar på sina brev för det var lite struligt med postgången. När han fick post var det istället flera brev på en gång.

Mamma använde vår hund Roy att köra upp mjölken till mjölkbryggan.  Där kom det en lastbil och hämtade upp dem för vidarebefordran till mejeriet. Roy var överlycklig när han fick ta på sig sin sele och spännas fast vid sparken. Fort gick det särskilt där vägen svängde. Mamma hade fullt upp med att passa mjölkkrukorna så att de inte välte där i svängen upp mot mjölkbryggan. Det blev mycket att göra för mamma med alla sysslor på gården. Jag måste hjälpa till så gott det gick. Vedbärning går bra om man tar lite och går många gånger. Diskningen går bra om jag står på en pall. Sopa golv och skotta bron ren från snö var också saker jag kunde hjälpa till med samt bära in vatten och gå ut med slasken. Hinkarna fick inte vara för fulla för då orkade jag inte.

En av våra kor fick en kalv, som var så svag att den dog. Några dagar senare kalvade vår bästa ko Gullros, kalven var stor och fin men kon kunde inte stödja på bakbenen efter kalvningen. Mamma var förtvivlad. Hon gick till grannen, som bodde i huset ovanför oss, August Westin och hans fru Laura. De hade fått medicin en gång av en veterinär när en av deras kor också blev förlamad efter en kalvning. Det fanns medicin kvar och den fick mamma med sig hem till vår ko. Efter att Gullros fått medicinen några gånger blev hon bättre och efter någon dag var hon frisk igen.

Avsnitt 6

Julen och nyåret 1939

Sista dagen före jullovet, drog vi undan alla bänkarna och ställde dem runt väggarna. Därefter lekte vi jullekar och sjöng julsånger. Efter ringlekarna fick vi sätta oss ner och leka “ ett skepp kommer lastat” och “byta hemman”. Vid avslutningen på dagen fick vi alla en liten bok av fröken. Boken hette “Lill-Nisse”. Under december månad hade vi gjort de finaste korgar i glanspapper. Jag hade valt ett rött och ett blått ark som jag gjorde min korg av. Vi fick också silkespapper i olika färger för att klippa ut korgar och papperskarameller till julgranen. Vi var glada och stolta när vi gick hem med allt det fina vi gjort för att hänga upp i granen.

Mamma hittade en gran i vår hage, som vi tog in och klädde till julgran. Det var dystert, pappa som älskade julen och som alltid var med och klädde granen fick inte komma hem till jul. Han hade skickat två julklappar hem till oss och vi hade skickat ett paket till honom med en sockerkaka, lite konserver och två böcker.

Vi fick reda på genom ett brev från pappa att han låg i Hedenäset vid finska gränsen. På juldagen hade de 30 grader kallt. Ingen fick permission till jul eller nyår. En kille, skrev pappa, från Gångviken skulle gifta sig till jul men han fick inte permission. Två mål mat och en krona om dagen var den ersättning de fick i lumpen. De brukade gå och köpa en extra portion gröt “för hungrig blir man av att vara ute i skog och mark varje dag” skriver pappa. Mamma fick tre kronor och fyrtio öre om dagen från kronan.

I nyårshelgen fick vi mycket snö. Jag hade fått ett par skidor i julklapp och tyckte det var härligt att få prova dem. Pappa hade skickat jättesnygga kraghandskar till julklapp. De kom väl till pass nu för det hade blivit riktigt kallt. I ett brev skrev han att de hade haft 37 grader kallt en dag och att de istället för att gå vakt i två timmar, kortades vakttiden ner till en timme på grund av kylan.

På många ställen hängde affischer med en tiger på. “En svensk tiger” stod det med feta bokstäver på dem. Det fanns också andra affischer där det stod “Finlands sak är vår”. I tidningen kunde vi läsa, att på trettondagen gjorde över 100 000 svenskar en full arbetsdag där förtjänsten gick till Finlandshjälpen.

Vattenbrist till ladugården

Plötsligt en dag kunde vi inte pumpa upp något vatten till ladugården. Gårdsbrunnen som vi pumpade upp vattnet till från var tom eller frusen. Mamma tog då sina skidor, spikade ihop dem med träklossar och satte en träbunke mellan klossarna, sedan knöt hon fast ett rep framtill i den ena träbiten. På så vis drog vi vattnet från vår andra brunn, som låg längre ner från huset. Mamma stod på knä och hinkade upp vatten och jag skulle ta emot hinken och hälla vattnet i bunken. Jag orkade inte lyfta en full hink. Så det tog lång tid och bunken kunde inte fyllas ända upp för att då orkade vi inte skjuta den uppför backen. Mamma gick först och drog i repet och jag knuffade på bunken bak. När vi tog i och drog, eller stannade upp, sköljde det iskalla vattnet över mina händer och rann efter handlederna. Jag vet precis än i dag hur det kändes. Vi fick dra många bunkar innan korna och även hästen fått sitt vatten. Tur att jag hade jullov! Nästa dag började vi tidigare. Då hade det blivit som en isvall av vattnet, som spillts ut dagen före på brunnskanten och mamma fick böja sig djupare ner för varje hink. Det såg väldigt farligt ut och jag var rädd varje gång mamma böjde sig ner för att fylla vatten i hinken.

På eftermiddagen kom vår granne Vestin ner och berättade att även hans brunn var tom. De var utan vatten både till hushållet och till kreaturen. Han undrade om han kunde få köra vatten hem till sig från vår brunn och då kunde han även köra upp vattnet till vår lagård. Om han fick! Han körde med sin häst och hade en stor tunna på en släde. Tunnan var försedd med en kran så att det var enkelt att tömma över vattnet i hinkar. Vår brunn som bara var två cementringar djup räckte till åt två familjer och deras djur.

Pappa skriver och ber mamma ordna ett intyg att de har ett jordbruk, och att de inte haft det så länge. Han ber också att mamma ska ordna med att intyget är undertecknat av två trovärdiga personer, som intygar riktigheten. Sedan kanske att det går att få permission. Pappa har försökt flera gånger men fått avslag. Två killar, som begärt permission, den ene för sin morfars och den andre för sin mormors begravning, fick båda avslag. Nu ber han mamma skicka intyget som Expresspost för då går det på en dag. I brevet ber han också att mamma ska skicka upp luddorna. Den dagen han skrev hade de haft manöver hela dagen sedan klockan 5 på morgonen. Det var 20 grader kallt han frös väldigt om fötterna och när han kom till förläggningen upptäckte han blåsor under fötterna. Dagen efter var det 38 grader kallt, pappa fick låna ett par stövlar av en kamrat. Det var storlek 47 så det gick in mycket hö i dem skriver han. Själv har han 43 i stövlar.

Den 25 januari är pappa inlagd på sjukan för influensa. Nästan 39 grader i feber på morgonen. Han gick till doktorn och blev inlagd direkt på sjukan, som låg i en prästgård. Här var det riktiga sängar och han kände sig mycket bättre samma kväll, när han skriver och berättar om detta. Dagen före hade pappa pratat med sin kapten om permission när han fått upp intyget. Kaptenen lovade skriva på ansökan så fort den kom, men det var inte han utan översten som bestämde permissionerna. Kanske att alla skulle få ledigt i mitten av februari och vara lediga 4 – 5 dagar.