Avsnitt 7

Bottenfrysta gödselstackar

Här hemma har vi fått hjälp med gödselstacken, som var bottenfrusen och det stod som en pyramid upp till gödselrännan och det var besvärligt att mocka ut dyngan från lagårn. Alla hade besvärligt i år med detta. En granne, Alvar Bergström har sprängt med dynamit i gödselstacken, som var bottenfrusen. Olle Dahlstedt, en son till Tekla och August Dahlstedt, hjälpte oss, han fick använda både spett och slägga för att få ut gödseln.

Hjälp med hö till lagårn

 En bekant till mamma och pappa Elov Rodin från Maland kom upp en dag till Öråker och körde upp hö från logen till lagårn. Lagårn har en svale där det går in mycket hö som tur är. Mamma har tränat och kan nu sela och ta ut hästen Pärla. Hon är yr men det är skönt för henne att få röra på sig och arbeta. Det gäller att inte stå för nära bakom henne för då sparkar hon och att inte vara för nära huvudet för då bits hon.  Mamma gruvar sig varje gång hon skall försöka sela på henne. Pärla är rädd för mycket. När hon ser eller hör ett tåg vill hon skena.

Svårt få ledighet

Pappa är frisk och har varit ute på manöver i två nätter och skall ut igen lika länge. I gruppen har en del fått åka på ledighet några dagar och några skall få åka om några dagar till. Pappa både längtar och väntar. Finland har vädjat om militär hjälp. Det oroar alla . Ingen vill gå ut i krig av dem som ligger däruppe. Alla hoppas att det blir fred, så att alla får åka hem.

Äntligen permission

Pappa fick äntligen permission den första veckan i mars efter att varit inkallad i fyra månader. Roy, vår hund, och jag satt på bron och väntade. Pappa hade skickat ett kort och talat om vilken dag han skulle komma. Jag hade tagit ledigt från skolan och Roy och jag hade väntat länge. Vi såg honom på långt håll. När pappa visslade började Roy gnälla av glädje och rusade under glada skall emot honom. Roy kände igen pappas röst, men hans militärkläder kände han inte igen lukten på. När jag hunnit fram och kramat om pappa, gick vi mot lagårn där mamma var. Roy sprang före och ställde sig i dörröppningen, morrade och reste ragg. Mamma kom ut och alla var vi glada och kramades. Roy blev lugn igen när han förstod att det verkligen var husse, som han inte sett på så länge och som hade kläder vars lukt han inte kände igen.

Pappa behövde inte upp till Hedenäset efter ledigheten utan var förlagd i Sollefteå ett tag. Han fick då komma hem på permission över helgerna ibland. Ett fredsavtal hade undertecknats mellan Finland och Ryssland.

I mars 1940 blev det ransonering på kaffe och te, socker i april och tvättmedel i maj. För kaffet fanns det olika surrogat. Vi använde “Cikoria“ men mest “Doskafrank”.  Den såg ut som en brun skivad falukorv och luktade inte kaffe. Vi fick även grönt kaffe från USA, som faster Vera, morfars syster, skickade. De gröna bönorna rostades i en stekpanna i ugnen och det luktade gott i hela huset tyckte även jag, som inte drack kaffe.

I början av april ockuperar Tyskland, Danmark och Norge. Det blev åter svårt att få permissioner även över en helg. Alla värnpliktiga på kompaniet där pappa låg efterlystes på radion när de var hemma på sin ledighet i mitten av maj. I breven från Sollefteå skriver pappa om att de varit ute på manöver i två dagar och sedan dagen efter gått 2,7 mil och haft skjutövning till klockan 12 på natten. Allt hade blivit hårdare igen. Det kompani, som pappa låg vid fick snart förflyttning till en gräns i norra Sverige igen.

Pappa fick inte permisson längre. Vi var så oroliga. På nätterna hade jag mardrömmar om Hitler. Han sprang och jagade mig runt, runt vagnsboden. Den mardrömmen återkom nästan varje natt.

Avsnitt 8

Examen i småskolan

I juni var det avslutning i småskolan med examen. Våra mammor var där och alla var finklädda. Vi uppträdde med små teaterpjäser och jag fick läsa en dikt utantill med många verser. Dikten hette “Häxan Avundsjuka” och jag kommer fortfarande ihåg den. Dikten är lika aktuell idag. Sedan var det dags för alla sångerna, som vi tränat in. Efter avslutningspsalmen delade fröken ut betygen. Det högsta betyg hon delade ut, berättade fröken, var B utom i flit och uppförande för där skulle man ha ett stort A. När alla tagit i hand och tackat fröken, for vi hem med våra mammor. Till hösten skulle vi börja “Folkskolan”. Det var inte utan att jag längtade att det snart skulle bli höst.

Telefoner

I Öråker fanns det inte många telefoner under dessa år. En var hos skolläraren Torsten Sundelin. Den som ringde uppgav sitt telefonnummer och bad om bud till den man önskade träffa. Läraren gick då med telefonbudet och den som fått det gick hem till läraren och ringde upp numret som lämnats. Avgiften var 25 öre för telefon och besväret med budet.

Grindslanten

Bakom vårt hus låg löta. En hage inhägnad av staket. De tre husen som låg mot löta hade egna grindar. Det var vi, Vestins och Bergströms. Dessutom fanns två grindar till för vägen som gick igenom hagen. En av vägarna gick förbi Sjödins och fortsatte uppför backen förbi Byströms till Målås.  Den andra vägen, som gick förbi oss fortsatte till Dahlstedts och blev sedan till en stig upp mot Öråkerstjärnen.

Grindarna till löta måste vara stängda. Ibland var det kor, som betade där. Någon gång kom det hästar springande. De kom från Laggarberg och hade tagit sig lösa från någon hage där.

Vi var fyra barn, som bevakade grindarna. Det var tre syskon Tore, Anna-Greta och Bosse Nilsson och jag. Syskonen Nilsson bodde med sin mamma Anna, som var änka. Hon arbetade på jordbruket hos Alvar Bergström och hyrde även en lägenhet där. Det var två grindar, som skulle öppnas när det kom någon bil eller hästskjuts. Bilarna syntes på långt håll och då blev det tävling om vem som skulle komma först fram för att öppna.

En fiskbil kom på en bestämd dag i veckan och det gjorde en brödbil också. Av fiskförsäljaren fick vi två öre och av brödförsäljaren en kaka när vi öppnade grinden. Det hände att någon annan bil också kom fast mycket sällan. Prästen kom någon enstaka gång och då var det guldkant på dagen. Den som öppnade grinden fick alltid tio öre av honom.

Flyktingar från Finland

Tusentals finska kvinnor, barn och åldringar, som måste överge sina hem för kriget, kom till Sverige för att söka skydd här. En finsk familj med fem barn kom i en liten motorbåt från Vasa och kom på så vis över till Sverige. De hette Skata (uttalades Skatta) i efternamn. De fick bo hos oss på övre våningen. Det var en mycket trevlig familj. Barnen hette Bengt, Allan, Margareta och Henrik. Den äldsta flickan kommer jag inte ihåg namnet på. Hon fick plats hos en hemmansägare i Selånger och bodde hos dem. Där trivdes hon så bra att hon visst gifte sig med sonen i huset så småningom. Att få arbete var lätt för pappan i familjen. Jag tror det var på Tunadals sågverk. Efter ett tag fick de också en lägenhet där och hela familjen flyttade dit. Min mamma hade kontakt med familjen Skata flera år efter det att de flyttat från oss. Margareta, ett av barnen, hade anställning på Sundsvalls museum som vuxen.

Öråkerstjärnen

Under sommaren gick mamma och jag med våra kor till en hage, som låg uppe i skogen vid Öråkerstjärnen. Mamma gick först med Gullros, vår skällko, och jag gick sist och såg till att de övriga följde efter. På eftermiddagen gick vi samma väg och hämtade hem korna för kvällsmjölkning.  I hagen var  högspänningsledningar men på marken, under ledningarna, växte de största och sötaste smultron, som vi passade på att plocka. När vi stängt till hagen på morgonen fortsatte vi ofta genom det höga blåbärsriset fram till Öråkerstjärnen.  En och annan gädda fiskades upp här. Pappa och jag hade försökt några gånger men vi fick bara upp några småfiskar till katten.

Stranden var sank och man kunde bara förflytta sig genom att hoppa på tuvorna. Tjärnen var blank och trolsk med vita vackra näckrosor. Här kunde vi bara stå stilla och småprata, avskärma oss för en kort stund från all ängslan och oro för kriget.

Bäcken

Rakt genom våra ägor gick Öråkersbäcken. Den kom från tjärnen, gick genom Dahlstedts ägor, fortsatte förbi våra och Vestins marker, förenade sig med en annan bäck, som passerade Sjödins och Bergströms åkrar och rann så småningom genom de tjocka cementrören under landsvägsbron. Bäcken bytte säkert namn flera gånger på sin väg mot havet. Vid vår loge fanns en bro över bäcken. Den bron brukade flyta iväg en bit när det var högvatten på våren.

Avsnitt 9

Folkskolan

Hemifrån oss kunde man se ett vitt enplanshus och ett större gult hus åtskilda av en stor plan. Det vita huset var folkskolan och det gula var lärarbostaden. På planen mellan husen spelades brännboll, hoppades hage och lektes andra lekar. Folkskollärare Torsten Sundelin bodde i lärarbostaden med sin familj. Han hade en fin schäfer, som jag tror hette Uncas. Pojkarnas slöjdsal var också i det huset. I en lägenhet, med ingång från husets kortsida, bodde Olga Jonsson, tant Olga, som vi alltid sade, och hennes dotter Karin, som tillsammans skötte matbespisningen och städningen i skolan.

Det fanns bara en skolsal för alla fyra klasserna och en slöjdsal för flickor i det vita huset. Slöjdsalen användes också som matsal och hade en kamin för uppvärmning. Skolsalen uppvärmdes med en kakelugn. När man kom in i skolan fanns det först ett utrymme för flickorna att hänga ytterkläder.  Där var förutom väggfasta bänkar en järnkamin och en fontän för dricksvatten. Pojkarnas korridor låg bredvid och där var också bänkar att sitta på och krokar för deras kläder. Från den korridoren gick man in i skolsalen. Bakom skolan låg uthus. Det var vedbodar och ett utedass för flickor och ett annat för pojkar.

Alla fyra klasserna undervisades samtidigt av skolläraren. Vi var uppdelade i två grupper, t ex 3:e och 4:e klass kunde ha gemensamma geografi- och historieläxor. Likadant hade 5:e och 6:e klass. När en grupp förhördes på läxan eller gick igenom något nytt, arbetade den andra gruppen t ex med välskrivning, teckning, uppsatsskrivning eller räknade tal i den mattebok, som tillhörde den årskurs man gick i. Sång var gemensamt för alla klasserna. Några sånger vi sjöng var: Kristallen den fina, Till Österland vill jag fara..., Mandom mod och morske män... Läraren hade skrivit en sång om Öråker, som var rolig att sjunga. Så här gick texten: Ö R Å K E R här kommer som du ser. Vi är glada, som du hör av trallen vår. Ingen tråkmåns i vår glada krets här står. Här kommer som du hör Öråkers lilla kör. Greta Näslund, som gick i sjätte klass när jag började folkskolan hade en mycket vacker sångröst. Hon var Öråkers egen lilla sångfågel.

Sundelin hade också högläsning för alla klasserna samtidigt. Ofta böcker om upptäcktsresor skrivna av Sten Bergman och Sven Hedin. Mina favoriter var spännande böcker som Bronssvärdet och Silversvärdet. När läraren läste högt passade pojkarna på att skicka små meddelande till någon tjej, som de gillade. Jag brukade när jag gick i trean, få små lappar från en kille i sexan. En eftermiddag när mamma och pappa var i lagårn, knackade det på dörren, och där var skolkamraten. Han ville att jag skulle följa med utanför grinden till löta. Där stod hans cykel. När vi kom dit började han leta i sin ficka och fick fram en ring. Den var i mässing och hade en grön pärla. När man köpte godis i en automat brukade man få en sådan gratis. “Här får du, nu är vi förlovad”, sa min beundrare och tog cykeln och for hem till sig. Jag skyndade till lagårn och visade ringen och ropade: ” Nu har jag förlovat mig”! Mina föräldrar tog det med fattning. Redan dagen efter tog förlovningen slut efter som jag var känslig för materialet i ringen, som då lämnat en mörk skugga på fingret.