Avsnitt 10

Gymnastik

Vi hade ingen gymnastiksal, men röra på oss fick vi göra, kanske  mer än de som hade en sådan. Alla lördagar under hösten och våren, när det var uppehållsväder och barmark, spelade hela skolan brännboll. Blev det en riktigt fin dag mitt i veckan fick vi spela någon timme då också. Vinterhalvåret var det mest skidtävlingar, som gällde på lördagarna. De som inte hade egna skidor fick låna utav skolan. Vi åkte ett spår, som var ca 3 kilometer. Flickorna tävlade mot pojkarna och hela skolan mot varandra. Läraren tog tid på oss alla. Det kändes lite jobbigt för en 3:dje klassare att tävla mot de som gick i 6:e klass. Bakom skolan mot Klökanskogen låg en hoppbacke. Dit fick vi åka när vi inte hade skidtävling. Många killar var bra både på längdåkning och på backhoppning. Sven Selånger var en bra förebild, han som vunnit backhoppningen i Holmenkollen 1939, som första utlänning. Hos oss var det nog Ingmar Nicklasson och Görgen Borin, bland de bästa men flera av de andra killarna var också mycket bra.  De flesta av oss flickor nöjde oss med att åka i underbacken. Har för mig att Barbro Utterberg var en duktig skidåkare. Barbro med det tjocka härliga självlockiga håret.

När jag gick i 4:e  klass anordnades en skidtävling för alla skolor i Skön under vårvintern. Tävlingen skulle vara vid Gångvikens skola och nu var alla uppdelade i flickor och pojkar var för sig och dessutom i åldersgrupper. Jag anmälde mig. Kvällen före skulle skidorna vallas. Hela dagen hade det varit töväder och droppat från taken. Jag hade tänkt valla med Lappglid som vanligt, men mamma tyckte att jag skulle ta tövalla. Pappa var inkallad, så honom kunde vi inte fråga. Mamma hjälpte till med tövallan och lade på ett tjockt lager. Nästa morgon var det kallgrader och tövallan hade frusit till en tjock is under skidorna. Det var inget annat att göra än att försöka skrapa bort isen med en morakniv. Resultatet blev inte så bra, små bitar satt kvar här och där under skidorna. Klockan var mycket och jag band ihop skidorna på sparken och for iväg. I fickan hade jag en bit Lappglid och en ljusstump för att valla när jag kom fram. Framför skolan i Gångviken var det massor av barn och många hade någon vuxen med, som hjälpte dem med vallningen. När jag fått min nummerlapp var det inte så lång tid kvar till starten.  Det gick inte så bra i tävlingen. Skidorna stoppade hela tiden och jag hade inget glid inte ens i utförsbackar.  Blev visst åtta i min grupp.

En rolig episod dyker upp i minnet, den är från fjärde klass. Vi hade rättstavning och skulle lära oss stava ord med dubbel betydelse. Läraren hade just förklarat skillnaden i stavning mellan djuret järv och en djärv man. Några hade fått frågan på dessa ord, ingen hade svarat rätt. Nu var Sundelin lite irriterad och Bertil Näslund fick frågan: “hur stavas ordet djärv om man menar en modig man”? Bertil stavade: “j ä r v”. Sundelin höll på att tappa besinningen och slog linjalen i katedern, “bock”, skrek Sundelin. Bertil stavade lugnt,

“b-o-c-k.”

Sundelin var lärare även för pojkarnas slöjd. Många välgjorda saker fick killarna tillverka under de fyra år de gick hos honom i slöjd.

Flickslöjden

Flickslöjden leddes av en lärarinna vars namn jag glömt.

Hon bodde i Skönsberg och åkte buss till Sköns kyrka. Sedan gick hon hela vägen till skolan i Öråker i ur och skur, varje vecka när vi hade slöjd. Alla flickorna undervisades samtidigt. I 3:e klass började vi att lära oss sticka en pannlapp. Det var svårt. Vindare och konstigare pannlapp än den jag gjorde får man leta efter. Att dra upp stickningen och börja om från början lärde jag mig i alla fall. Lärarinnan hade stort tålamod med oss. Sista året alltså 6:e klass sydde vi en klänning eller kjol och blus. Ett linne, som i mitt fall blev så stort och långt att det kunde användes till nattlinne, sydde jag i 5:e klass och ett par underbyxor vars ben var så långa att de gick ända ner till knäna. På sidorna på dessa långa byxben skulle det broderas stora vackra fjärilar. Det blev inte snyggt för jag tyckte att det var bortkastad tid att hålla på med det.  Byxorna användes aldrig. Kvalitén var dålig under kriget. Tygerna var blandade med cellull, som då var ett nytt material och inte så väl utprovat. Kläderna ville gärna skrynkla sig. Klänningen jag sydde i 6:e klass var av sådant tyg och precis ingen höjdare. Lärarinnan tyckte att den var lyckad.

Skolmaten var alla år i folkskolan densamma som i småskolan. Nämligen havregrynsgröt, som tant Olga kokade i sitt kök och som hon och Karin bar över till skolan varje dag. Varierad blev maten med en dag lingonsylt, nästa dag socker, och så det godaste lös äppelmos, sedan började allt om igen. Hemma åt vi ofta kornmjölsgröt nästan varje dag. Skulle vi festa till det hälldes lite sirap på kornmjölsgröten. Jättegott! På sommaren kunde det bli blåbärsgröt. Då var det kalas.

I skolan talade vi mycket om kriget. Vi tränade att sätta upp mörkläggningspapp för fönstren och vi sålde märken med Finlands flagga på. Pengarna för detta skickades till Finlandshjälpen. Senare sålde vi också märken med Norges flagga. Då gick pengarna till Norgehjälpen. Från Norge tilläts skadade tyska soldater hemtransport på järnväg genom Sverige. På alla stationer där tåget gjorde uppehåll var svenska soldater utposterade, medan de tyska soldaterna blev utspisade på perrongen höll de svenska soldaterna vakt.

Avsnitt 11

Ransoneringar

Under hösten 1940 fick vi ransonering på mjöl och bröd, fläsk och matfett. Kristidsnämnd hade bildats inom varje kommun. De delade ut ransoneringskorten. I Öråker hade hemmansägare Ledström fått i uppgift att med jämna mellanrum besöka alla som hade djur och ta reda på hur många djur det fanns i lagårn och när det skulle bli nya kalvar, så att inget kött eller fläsk kunde smugglas undan till husbehov. Allt måste man lämna ransoneringskuponger för.

Under 1941 fortsatte ransoneringarna med köttvaror i april, ärtor och bönor i juni, ägg i september. Året därpå i januari textilvaror och i maj tobak. Potatisen blev räddningen. Vi blandade potatis och potatismjöl i brödet. Potatisbullar, palt och raggmunkar stod ofta på middagsbordet. I affären fanns den inte så goda fiskkorven eller fiskfärsen att köpa, när det tog slut på kupongerna för kött och fläsk. En ny sorts ost kom också i handeln. Den tror jag alla vi barn gillade. Raketost hette den och det skojiga var att man kunde få skivor av den med en tråd, som satt fast i den runda förpackningen. Som foder till grisen och hönsen kokade vi fjolårets potatis på sensommaren i vår stora tvättgryta. När vi gjort ren grytan ordentligt, tvättade vi också våra kläder i den på hösten och våren.

Kristidsmat

Under 1942 öppnades i Stockholm en affär, som förutom vissa rotsaker endast sålde sådana varor som inte var ransonerade. De sålde därför räv- och grävlingskött samt kråkor och fiskmåsar.

(Källa: C. Grimberg Svenska folkets underbara öden).

Många hade kaninburar stående ute på sina tomter. Där de hade kaniner, som de sedan slaktade för att dryga ut köttransonen. Pappa hade snickrat en fin kaninbur och jag köpte en liten söt vit kanin av Ingrid Enerud, som bodde med sina föräldrar på Klökans station. Efter ett återbesök med Tutti, som kaninen döptes till, fick vi små söta kaninungar. Jag vägrade att äta kaninkött. En mössa och en väst sydde mamma av skinnen. Eftersom hon aldrig garvat skinn förut, blev det inte så lyckat med västen. Den prasslade när jag rörde mig det minsta. Tutti, den stora vackra kaninen, kunde ingen i familjen äta upp när hon efter många år fick sluta sitt jordeliv. Vi tyckte alla så mycket om henne. När pappa slaktat henne, tog jag henne i en kasse och åkte med sparken ner till Skönvik, där min faster Rut och farbror Elis Hellman och min kusin Göran bodde. Det var så sorgligt och jag grät hela vägen. De blev jätteglada för den feta kaninen och faster gav mig en hel femma för den.

Trots ransoneringar har folkhälsan aldrig varit bättre.

Riksmarschen

Finland hade utmanat Sverige i landskamp i “riksmarschen” 1941. Över 

1 miljon människor var med och gick i Sverige. Finland vann med 500 tusen fler som gick milen. Det var folkfest med musikorkester och en särskild sång komponerad till marschen. För oss var starten nedanför Sköns kyrka och upp till Gudmunsbyn och tillbaka. De som orkade gå hela vägen fick köpa ett märke av metall. Inkomsten för märket skickades till Finlandshjälpen.

Mjölkprodukter

Nu gällde det att ta vara på allt. Mjölken var en mycket viktig föda.

De flesta skummade mjölken och tog vara på grädden, som sedan kärnades till smör. Kärnmjölken fick man dricka till maten. Den var inte så god. Till brödbak gick den bra.

Tunnbrödsbak

Bagarstugorna var i flitigt bruk. Vi fick låna Sjödins bagarstuga. Första året fick mamma undervisning av Anna Sjöström och hennes syster Agnes Viberg båda döttrar till vår granne August Vestin. De visade hur man kavlade och gräddade tunnbrödet. Mjölet i degen var mest kornmjöl men det behövdes också en del vetemjöl för att det skulle gå att kavla. Det bakades ut till stora runda kakor, som gräddades i den vedeldade ugnen. Av den sista degen i baket bakades segkakor. Det var kalas när det nybakade brödet kom hem. Vi förvarade brödet på glasverandan där det var svalt och kallt under vintern. Traven med brödkakorna räckte en lång tid efter jul. Segkakorna måste ätas upp rätt snart. Det fanns ingen frys att spara dem i då.

Avsnitt 12

Höskörden

Höskörden började i allmänhet veckan efter midsommar. När timotejen gått i ax. Slåttern eller “slåttanna, ”som vi sa, kunde naturligtvis bli flyttad några dagar fram och åter beroende på vädret. Det var alltid vädret som styrde. Sedan pappa slagit ner allt gräs på ängen med slåttermaskinen spändes hästen för släpräfsan och höet kördes ihop i strängar och lades framför hässjan. Med högafflarna tog man därefter höet och lyfte upp det på hässjan, en ny roa lades mellan varje varv mellan hässjögubbarna tills ledet var fullt. Det var varmt och svettigt och det behövdes mycket att dricka. En treliters aluminiumhämtare med saft låg därför på en skuggig plats i diket.

Alla drack ur locket på samma hämtare. Runt dikesrenen slog man med lie och handräfsade det i små högar, som hästräfsan kunde ta med till hässjan. När höet var torrt kördes det in med häst och vagn på marsen. Efter varje lass med hö ströddes en näve salt över höet så att det inte skulle mögla.

Potatisplockning

Hösten 1941 när jag gick i 4:e klass, hade mamma fått ett svårt ryggskott, så att hon fick svårt att gå. Att böja sig ner gjorde så ont så det var omöjligt. Jag fick ta skördelov från skolan i tre dagar för att plocka potatis. Mormor kom upp till oss för att hjälpa till med potatisplockningen. Det fanns ingen maskin som körde upp potatisfåran utan vi fick hacka för hand. Tur var att potatislandet låg i en liten uppförsbacke bakom logen.

Fast oj, oj vad det kändes i ryggen redan efter första dagen. Det blev några fåror kvar, men pappa fick skördepermission i samband med att säden skulle slås och då tog han upp den potatis, som vi lämnat kvar i landet.

När jag var några år äldre blev jag ”tingad” att plocka potatis när vi hade ”skurlov” i skolan, i slutet av september. Det var Greta Näslund, som frågade mig. Började plocka hemma hos henne, alltså hos Petter och Ida Näslund. Därefter fortsatte vi hos sex bönder till i Öråker. Potatisplockningen gick så till att varje plockare blev tilldelad en bit av potatisfåran. Hästen drog sedan en potatisupptagare, som kastade upp och spred ut potatisen och så var det bara att plocka. Småpotatisen sorterade man ut för sig. Efter sju hela dagars potatisplockning med bara en vilodag emellan värkte ryggen och det var svårt att röra sig. Vi fick både mat och kaffe flera gånger på dagen. På rasterna skojades och skrattades det mycket. För sju dagars plockning hade jag tjänat 35 kronor. Fem kronor om dagen var betalningen åt oss unga. Mina 35 kronor räckte till ett par pjäxor med raggsockor.

Tröskning av säden

Under hösten tröskades säden. Det gick till så att pappa stod vid tröskmaskinen, som hade ett matarbord där kärvarna lades upp. Han matade in kärvarna i tröskverket sedan han skurit upp bindningen runt kärven. Mamma fick ta hand om halmen, som skulle kastas ner genom ett hål i logen till halmboden, som låg under. Hon måste också skotta undan sädeskornen, som ramlade ner och låg under maskinen. Agnar var besvärliga de ville fastna överallt. På kläder och i hår. De måste också sopas ihop. Jag fick köra hästen. Pärla var nu utbytt mot en lugn och fin häst, som hette Blenda, vi två gick runt, runt i en cirkel.

Skaklarna från hästen var fastsatta i en stor, tjock stock, som i sin tur satt fast i ett stort och ett litet kugghjul. Från vandringen gick en axel in till verket på logen. Man måste mana på hästen annars stannade verket av. Både hästen och jag blev trötta och då kunde man höra pappa ropa och gorma inne från logen. “Har ni somnat båda två? Ska vi hålla på till jul med det här.” Understryket med kraftiga svordomar. Så höll vi på många lördagar och söndagar under hösten. Ibland kom någon släkting eller bekant till mina föräldrar och hjälpte till. Då gick det betydligt fortare med allt. Att köra vandringen var inget drömjobb precis.

Efter tröskningen skulle säden köras igenom en maskin med ett rissel, som gick i sicksack och en fläkt, som blåste bort agnarna som fortfarande satt kvar. Säden åkte ner på golvet. Maskinen drogs med en vev och den var lätt att dra för hand. Säden östes i säckar och kördes till kvarnen för malning.

Elströmmen slutade vid vårt hus. En lampa som hängde mitt i taket fanns i varje rum. Vid bron var också en lampa, samt i lagårn och hönshuset.

Dahlstedts, som bodde en bra bit längre bort, saknade elström. De använde fotogenlampa inne och hade en lampa som de lyste sig med när de gick till lagårn. Vår loge, som låg efter vägen till Dahlstedts saknade också elström. När strömmen efter några år drogs fram till dem, kunde vi dra  ström till logen och då tröska med ett eltröskverk, som kördes ut för uthyrning till bönderna. Då gick tröskningen på en dag hos oss med lite extra hjälp på logen eller marsen, som vi alltid sa.