Avsnitt 13

Skördeauktionen

Varje höst anordnades skördeauktion i församlingssalen bredvid Sköns kyrka. Församlingssalen låg en trappa upp i den gamla skolan. Trädgårdsmästare Holm, som bodde i Västland, cyklade runt till bönderna på sensommaren och noterade på ett block vad man kunde skänka till aktionen. Det blev äpplen, päron, potatis, vit- och blomkål, morötter m m. Kanske någon syltburk också. Behållningen gick till något välgörande ändamål.

Den här gången, som Holm själv berättade för oss, kom han som vanligt cyklande och satte cykeln utanför grinden, tog sin portfölj och gick in på gården. Han hade träffat Roy, vår hund flera gånger och kom ihåg vad hunden var glad varje gång han kom. Vad han inte visste var att mamma och jag tvättade kläder nere vid brunnen, där vi hade en liten stuga med bänk, träbunkar, några tvättbräden bredvid tvättgrytan, som stod där. Roy hade blivit trött på att vara nere hos oss och gått upp och lagt sig på bron. Dörren var olåst som vanligt. Den låstes aldrig om vi inte åkte till stan. Nyckeln hängdes då på en spik ifall att det kom någon och hälsade på. De kunde då gå in och vänta på oss om de ville.

Nu kom Holm och gick fram mot bron, där Roy låg, samtidigt som han pratade med honom som han brukade. Roy steg upp morrade och visade tänderna. Holm stannade och Roy kom emot honom tog tag i portföljen och släpade ut trädgårdsmästaren genom grinden. Därefter vände Roy tillbaka till bron. Holm berättade att han aldrig varit så rädd i hela sitt liv.

Vi som inte trodde att Roy skulle vakta huset om de så skulle bära ut allt vi hade, för att han var så glad när det kom någon.

Julpaketen till våra soldater

Många stickade vantar och halsdukar, sydde pyjamasar som julklappar till de inkallade, som inte kom hem till julen. Paketen lämnades till Röda korset, som tog hand om dem och skickade iväg dem dit de behövdes. Det var särskilt de som var ensamma och inte fick några paket från anhöriga till jul.

Garnerna var inte av så bra kvalité dessutom var de ransonerade. Alla gamla tröjor som var hemstickade kom då till användning. Man drog upp och nystade garnet, därefter gjorde man härvor genom att sätta två köksstolar med ryggarna mot varandra och linda garnet runt dessa. Efter det blöttes garnet och hängdes till tork innan det nystades och stickades till nya plagg.

År 1943

Många anmälde sina hundar till arméhundväsendet, som det hette, för utbildning till reservhund inom armén. Mamma och pappa hade redan under hösten talat om detta. Roy krävde mycket vård och aktivering och när pappa låg inkallad blev det för arbetsamt för mamma med hunden. Roy brydde sig inte om när jag sa ifrån till honom, utan gjorde som han ville ändå. Mamma hade blivit allergisk och trodde att det var mot hundar. Pappa skrev ett brev och anmälde Roy och den 24 januari skickades han iväg från Sundsbruks station i en stor bur för hundar. Mamma kände sig efter någon vecka bättre i astman och då tyckte pappa att Roy skulle ges bort till armén där de nog aktiverade honom på ett bra sätt. Vi fick ett brev med ett veterinärintyg där det stod att Roy blivit undersökt och allt var utan anmärkning. Några dagar därefter kom ett tackbrev att de tacksamt tog emot honom. En vecka senare kom åter ett tackbrev från chefen för arméhund-väsendet C-G Wallman, som tackade för gåvan av riesenschnauzerhunden R 574 Roy.

Det var även många hästar, som var uttagna till armén. Det gällde endast för dem som hade fler än en arbetshäst.

Ransoneringarna fortsatte. I april 1943 blev det även ransoneringskort på skor.

Avsnitt 14

Vårbruket 1943

Vårbruket närmade sig och pappa blev inkallad från den15 mars till den 15 juni. Ett intyg från överblockledaren i Skön om 14 dagars tjänstledighet för vårbruket skickades till pappa, som lämnade det till regementschefen men det blev avslag på ansökan. Mamma som blev både arg och ledsen skrev då ett brev till försvarsminister Per Edvin Sköld.          

 Jag citerar ur en kopia på brevet: “Vi har ett litet jordbruk på 5 hektar åkerjord, som vi är skuldsatta för. Våren 1940 var min man också inkallad. Jag tog då ett lån för att få jorden skött. Det lånet har vi inte betalat ännu. Min man har legat sammanlagt 1 år och 11/2 månad i beredskapstjänst så han har ej undandragit sig sina skyldigheter. Jag är gravid sedan 6 månader så min arbetsprestation är ej så stor som tidigare. Jag har ej råd att leja hjälp. Nu kan jag ej skicka intyg, jag har ej tid att skaffa sådana men det går att få upplysningar och rekommendationer genom Sköns kyrkoherde Alexius. Om försvarsministern nu vill hjälpa oss, måste detta ske omedelbart eljest är det ingen mening med tjänstledigheten. Även jag vore tacksam att få ett meddelande hur det går ty jag är så nervös.

Sedan följde nummer namn och fältpostnummer. Brevet avslutades: ”Med de största förhoppningar högaktningsfullt Margit Hellman”.

Pappa kom hem endast efter några dagar. Upplysningar hade tagits per telefon med kyrkoherde Alexius.

Sjöströms

Anna och Knut Sjöström hade gift sig. De hyrde nu lägenheten på ett rum och kök en trappa upp hos oss. Båda var så glada och lättsamma människor. Anna var dotter till vår granne Vestin och mamma kände henne sedan vi flyttat hit till Öråker. Anna blev en kär väninna till mamma hela livet. Både Anna och Knut gladde sig åt att i maj skulle de bli föräldrar. En tomt hade de köpt av Ledström inte långt från deras hus, invid landsvägen, där skulle de bygga ett eget hem. I maj föddes Bertil en fin liten pojke.

Jag fick ett efterlängtat syskon när jag var nästan 12 år. En jättefin flicka föddes den 20 juli 1943 och döptes till Eva Hildegard. Bertil och Eva blev lekkamrater och sedan klasskamrater i alla år i skolan.

Sista året vid Öråkers skola

Höstterminen 1943 och vårterminen 1944 var det sista året innan skolan stängdes. I avgångsklassen, alltså sjätte skolåret var vi bara två elever. Det var Bertil Näslund och jag. Ett sjunde år skulle nu för första gången starta i Gångvikens skola.  I den klassen skulle även Kyrkskolans och Gångvikens sjätteklassare gå. Båda skolorna var A-skolor och det var bara jag som kom från en B-skola. Eftersom Bertil Näslund skulle börja i läroverket i Sundsvall och ej behövde flytta med till sjunde klass. Alla de övriga klasserna från skolan i Öråker skulle flyttas till respektive klass i Gångvikens skola. Vi skulle få åka skolskjuts dit ner.

Sista året i skolan i Öråker var det som om allt stod stilla. Den fina och trevliga stämningen som var i tredje och fjärde klass var nu borta. Kanske berodde det på att vi bara var tre flickor mot tio pojkar i hela skolan när jag gick i femte klass. Nästa år kom det några flickor till från småskolan till tredje klassen. Sundelin hade kanske egna bekymmer för sin egen framtida flyttning och orkade ej ta tag i de ordningsproblem, som uppstod de två sista åren.

Avsnitt 15

Gångvikens skola hösten 1944

Hela sommaren såg jag fram emot att börja i Gångvikens skola. En stor skolsal med bara en klass i. Vi fick dessutom två lärare, en lärare i sång och Ossian Dahlenius i de övriga ämnena. Vilka härliga sånglektioner och vilken repertoar. Vi sjöng sånger av Evert Taube och Birger Sjöberg och alla i klassen sjöng med. Dahlenius, som kallades professorn, vars favoritämne var matte, var skicklig i att lära ut. Mina kunskaper i ämnet var inte mycket att yvas över. Kyrkskolans elever hade lika svårt med matten fast att de kom från en A-skola. Jag slet ont under höstterminen, allt var nytt. Läsämnena gick bra, men till jul hade mitt mattebetyg sänkts. Pluggade hemma under jullovet, fick hjälp av mamma med matten, hon hade lärt sig de tal vi räknade när hon som ung gick i Skönviks Högre Folkskola. Under våren kom jag ifatt den övriga klassen och hade höjt mina betyg, inte bara i matte, utan också i fem ämnen till från det betyg jag fått i folkskolan i Öråker.

Gymnastiksalen

För första gången under min skoltid fanns det en gymnastiksal. Den var stor och fin med många redskap. Roligast var det att hoppa höjdhopp. Gymnastiksalen användes också som samlingssal. På Lucia-dagen var det samling för hela skolan där och jag hade blivit uttagen att vara Lucia. Det var en överlycklig Lucia med en krona med levande kristidsljus.

Ljusen rann så att håret nästan inte syntes under stearinet. Lucia-linnet blev alldeles stelt på axlarna av allt stearin, som rann ned. Men vad gjorde det!

Konfirmation

Under våren hade vi också konfirmationsundervisning som leddes av Kyrkoherde Alexius. Vi konfirmerades i maj 1945. Även pastor Hellsviks grupp konfirmerades samtidigt. Vi var 22 flickor och 13 pojkar tillsammans.

Äntligen fred!

Hitler begår självmord. Den sjunde maj 1945 kapitulerar Tyskland utan villkor. I början av året hade 16-åriga tyska pojkar tagits ut i krigstjänst.

Sverige tar emot 30 000 koncentrationslägerfångar.

Det bästa var att alla fick komma hem till sina familjer igen. Pappa hade varit inkallad sammanlagt i nästan två år.

Under året fick vi ransonering på det sista livsmedlet, det var salt.

Fortsättningsskolan 1945 - 1946

På hösten samma år började klassen i fortsättningsskolan. Lektionerna började på eftermiddagen därför att nu hade flera pojkar redan börjat arbeta. Lektionerna som leddes av Dahlenius bestod i samhällskunskap. Vi fick inblick i riksdagens arbete och hur valet gick till. Blanketter av olika slag lärde vi oss att fylla i och hur man deklarerade fick vi också lära oss. I januari 1946 började pojkarna träslöjd och flickorna skolkök eller hushållsgöromål, som det står i betyget. Den sammanlagda tiden var 240 obligatoriska undervisnings-timmar.

Skolköket

Lärarinnan för flickorna var Karin Hay och hon var mycket omtyckt av oss. I skolköket fanns en elektrisk spis och två eller tre stora svarta järnspisar. Järnspisarna användes mest och i dem eldade vi med ved. Ingen kyl, frys eller diskmaskin fanns då, men ett stort skafferi, som man kunde gå in i. Kokboken, som användes i skolköket hette ”Lilla Köksan”. Recepten var använda och samlade vid Sundsvalls Folkskolors skolkök av Laura Näsholm och boken var utgiven av hennes syster Lisa Mellberg med adress: Alnö prostgård. Kokboken innehåller recept på husmanskost. Det gällde att ta vara på allt och mycket var ransonerat. I kokboken finns många recept på soppor och vällingar. Fiskrätterna är också många. Rätter av grönsaker, rotfrukter och baljväxter har fått hela tio sidor i den lilla kokboken. Hur man kokar blodpudding och blodpalt fanns det också recept på. Den godaste efterrätten vi fick göra var nog klappgröt. Eftersom elvispar och hushållsmaskiner inte fanns, var det en riktigt jobbig efterrätt att göra. Vi var alltid indelade i lag.  En dag blev Britt Ehltin, som bodde på Sundsbruks station, och jag utsedda till att göra klappgröt till efterrätt. Vi tog våra stora kastruller med oss ut och satte oss på bron. För att det skulle gå fortare att få klappgröten kall och pösig. Det var i januari och klappgröten kallnade rätt så fort och den goda efterätten smakade härligt med mjölk till.

Ett recept ur kokboken är på kaffekokning. Man tar en liter vatten, en kaffekopp kaffe, låter det sakta koka 1 – 2 min. häll i en halv kaffekopp kallt vatten och lägg i ett klarskinn (torkat fiskskinn). Avkoka sumpen genast, varefter sumpen slås bort. Avkoket användes vid nästa kaffekokning, varvid endast hälften så stor mängd kaffe tillsättes. Ett recept, som jag gjorde många år hemma i Öråker till söndagskaffet var potatistårta. Den bestod av tre tunna bottnar gjorda på lika mycket potatis som vetemjöl och margarin, lite socker och hjorthornsalt. Äppelmos mellan bottnarna och vispgrädde överst.