|
Från Skönvik till Öråker |
|
Avsnitt 16 Nu var skoltiden slut. Dahlenius hade på avslutningen talat med min mamma om att han tyckte att jag skulle få fortsätta läsa vid läroverket i stan. Sundelin kom hem till oss en söndag när jag gick i femte klass i samma ärende. Mamma pratade med mig då och tyckte att det skulle bli väldigt dyrt. Nu sade hon ungefär samma sak och tänk om jag skulle ångra mig så att jag inte ville fortsätta. Då skulle det vara både bortkastad tid och pengar. Det vore nog bättre om jag skulle få ett arbete. Hon tyckte att jag skulle fundera på det ett tag. Jag behövde inte fundera så länge. Det löste sig. Mamma åkte in till stan för att köpa ett par skor på Oscaria skoaffär, den som låg på Storgatan 2 – 4. Hon hade då frågat föreståndarinnan om de behövde någon hjälp i affären. Det behövde hon, för den andra flickan skulle sluta om någon vecka. Jag hade alltid varit intresserad av skor och att få ett arbete var bra, fick börja där som springflicka några veckor efter det jag slutat i skolköket. Vi var bara två anställda, föreståndarinnan och jag. Mina arbetsuppgifter var förutom att gå ärenden hjälpa till med att expediera, damma, dammsuga affären varje kväll, knäskura ett stort lager, tillika kaffe- och lunchrum och toaletten en gång i veckan, putsa två skyltfönster och en glasdörr varje vecka, sopa bron och trottoaren när det inte var snö och mycket mer. För det fick jag 80 kronor i månaden. Månadsbiljetten på tåget Klökan – Sundsvall kostade 5 kronor. Hemma betalade jag 10 kronor ibland mer. Med den första månadslönen i plånboken gick jag in i kappaffären, som hette Kappbolaget och låg bredvid Oscaria. Där provade jag ut en fin kappa, som de hängde undan åt mig och jag betalade på varje månad. Det var vår när jag betalat det sista på kappan och äntligen fick använda den. Affärer och post Att åka tåg från Klökans station var den enda kommunikationen vi hade. Under tiden jag bodde i Öråker gick det inga bussar där. Närmaste buss gick vid Sköns kyrka. När man skulle till affären var det bara cykel, spark eller skidor som gällde. Konsum låg i Birsta liksom Wågströms. I Västland låg Petterssons, det var min favoritaffär, för där skojades och skrattades det mycket. Om man dessutom hade ärende ner till posten på Sundsbruk blev det en ordentlig tur på en 4 Simskolan Det var inte så lätt att lära sig simma. Närmaste sjö var Ortsjön som låg i Gudmundsbyn och där fanns ingen simskola. En dag stod en annons om simskola i tidningen. Gunnel Näslund från Hammal och jag beslöt oss för att börja. Jag skulle fylla tolv år till hösten och Gunnel var tio. Vi cyklade ner till hållplatsen för spårvagnen längst ner i Maland, där vi lämnade våra cyklar hos Elsa Ohlin en bekant till mina föräldrar. Därefter åkte vi med spårvagnen till Tunabäck och gick sedan en lång väg till Petersvik. Både Gunnel och jag tror att det var där som simskolan var. Nu var det så att både Gunnel och jag måste hjälpa till hemma alla dagar, när höskörden började och det var fint väder. Så vi var glada när det var dåligt väder och vi kunde fara. Det var bara det att då kom det inga andra barn . En gång var det bara läraren och vi som var där och det var toppen för vi fick mycket hjälp den gången. Då var det värre en gång när vi var alldeles ensamma och ingen lärare var där. Det började regna när vi huttrande satt på filten och åt vår matsäck. Eftersom vi ändå var där tyckte vi att vi skulle försöka träna lite i alla fall trots att vi inte hade någon simdyna. Det gick bra att hålla sig i bryggan och träna bentagen, men kallt var det den gången. På avslutningen skulle vi simma längs bommen på inhägnaden för grundare vatten. Simläraren tyckte att jag var duktig, som kunde simma hela den sträckan. Vad han inte visste var att jag kröp på botten sista biten där det var rätt grunt men stenigt. Jag simmade bara med armarna. Skrubbsåren på båda mina knän satt kvar länge. Fritid När jag gick i första klass började jag söndagsskolan, som höll till i kyrkan och startade strax efter gudstjänsten. Första åren var ”fröken Persson” den som ledde söndagsskolan. Hon var lärare i Gångvikens skola och hade inte många år kvar till pensionen. Hon och hennes man hade ett litet jordbruk inte så långt från skolan. Hos dem köpte mina föräldrar en vit ko, som hette Stjärna. Jag tyckte som sjuåring att den kon var lika snäll som ”Fröken Persson”. Efter några år blev pastor Hellsvik söndagsskollärare. Han hade en vacker sångröst och läste mycket bra. Hellsvik var också ledare för pojkscouterna och populär bland ungdomar. En gång om året var det söndagsskolfest och vi fick sjunga och spela något litet julspel för våra föräldrar, som då var med. Vi höll alltid till i gamla skolan en trappa upp med festen. Samtidigt med festen, delades det ut en bibel till den som under året gått flitigast i söndagskolan. Jag hoppades varje år att det skulle bli jag. Tyvärr var det både snöstorm och kallt på vintrarna och då kunde jag inte gå till kyrkan. Det var tre kilometer att gå eller åka spark. Hemma sa jag att jag skulle gå hela mitt liv där, ända tills jag fick en bibel. Ett år hade jag bara varit borta två gånger på hela året. Nu, får jag den efterlängtade bibeln, trodde jag. Nej, bibeln gick till Ingvar Boström det året. Han hade bara varit borta en gång, men han bodde i Maland, strax nedanför kyrkbacken. Därför kom jag att gå i söndagsskolan i nästan sex år. Jag var då tolv år och fick äntligen en bibel. Några gånger när pastor Hellsvik var upptagen av begravningar och vi barn väntat länge i kyrkan på honom och de mindre barnen började bli oroliga, tog Marianne Eriksson från Sund och jag utan pastorns vetskap hand om söndagsskolan. En gång hade vi till och med haft avslutning när han kom. Han behövde bara dela ut klistermärken, som vi skulle klistra in i en bok och sjunga en psalm med oss. Avsnitt 17 Scouterna När man var tolv år kunde man börja i KFUK flickscouterna i Sköns scoutkår, där fanns också KFUM för pojkscouter. Det var Greta Näslund, som frågade om jag skulle börja och vi fick sällskap där i flera år i patrullen Ekorren, där Gerd Johnsson från Maland var patrulledare. Efter några år kom Gunnel Näslund med och senare Ingrid Enerud. Möteslokalen för alla patrullerna var i gamla skolan en trappa upp där övade vi knopar, lärde oss att göra fina stoppar på strumporna, laga enkel mat och andra färdigheter som tillhörde de olika proven i scouterna. Matlagningsprovet var vi några, som skulle göra en söndag-eftermiddag. Menyn bestod av ett kokt ägg och som efterrätt saftsoppa. Vi skulle duka fint och servera. Gästerna denna gång var kyrkoherde Alexius med fru. De tyckte att äggen var perfekt kokade och att soppan var väldigt god. Så vi klarade provet. Ungdomsaftnar anordnades också tillsammans med pojkscouterna. Ledare för distriktet kom då till oss från stan och ledde olika tävlingar, ringlekar, visade någon film osv. Det var Sten Westerman, som var sekreterare på heltid för KFUM i distriktet och Bertil Dahlborg, som kom och ordnade aktiviteterna. Ibland ordnade Sten träffar för äldre scouter tillsammans med Timrå scouter på Aftonskolan i Skönvik. Vi träffade många trevliga flick- och pojkscouter där. Det var så jag träffade Sven Dahlin från Östrand, min blivande man. Sigrid Lindblad, gift med pastor Lindblad, var nu kårledare för Sköns KFUK. Hon hade uppmanat oss att försöka få med fler till scouterna. Jag frågade Sigrid om det skulle vara möjligt att bilda en liten avdelning i Öråker med flickscouter och blåvingar om jag ställde upp som ledare. Vi hade så långt att gå på möten och blåvingar fanns inte alls då. Det tyckte hon var en bra idé sedan hon talat med ledare för distriktet.
Varje söndag gick jag ut tidigt och la ut ett spår med frågor som jag gömde och som barnen sedan letade upp. De som inte kunde läsa frågorna fick god hjälp av Gunnel Näslund och Ingrid Enerud med det. Efteråt var det prisutdelning medan vi åt upp matsäcken. Alla fick naturligtvis pris.
Avsnitt 18 Festen i Öråkersgården Det kom många! Så många att alla extra stolar vi hittade och ställde efter väggarna inte räckte till. Vi fick ha dörren öppen till omklädningsrummet och där satt det många på de väggfasta bänkarna. Efter det att jag hälsat alla välkomna och berättat lite om scouting och vår grupp i Öråker började vi programmet. Först ut var Blåvingarna, som sjöng och gjorde rörelser till sångerna, sedan blev det Pippi-teatern. Efter det lyckade programmet var det dags för en paus och att dricka kaffe eller saft. Hjälpsamma mammor ställde upp och serverade, medan vi gjorde klart för att spela två små pjäser till. Som avslutning hade vi byggt upp en konstgjord brasa, som bestod av björkved, ett rött silkepapper och en ficklampa till en lägereld. Där satt vi både scouter och blåvingar och sjöng scoutsånger, sist sjöng vi scouternas tapto. Efteråt applåderade publiken flitigt och länge de duktiga flickorna, som uppträtt. Sigrid Lindblad, som kommit dit, tackade oss och tyckte att alla varit mycket duktiga och att det var en trevlig kväll. För pengarna vi fick in åkte vi med tåget en söndag till stan och gick sedan upp på Norra berget. Naturligtvis gick vi på museet och såg Skvadern och allt annat intressant. Därefter tog vi fika med gott bröd i det fina huset, som ligger uppe på berget. Dagen avslutades med varmkorv innan vi mätta och belåtna tog tåget hem igen. Bergströms Den minsta lilla tjejen i blåvingarna, Lena, var bara omkring tre år. Hon var dotter till Ragnvi och Alvar Bergström. Ragnvi ledde kurser i sömnad på Alnön. Hon var väldigt duktig att sy kläder. Lena och hennes äldre syster Inger hade alltid väldigt snygga kläder, som Ragnvi sytt . Hon hjälpte även till om någon behövde råd i sömnad eller till och med hjälp med att sy något. Glad och trevlig var hon alltid dessutom. Vårblommor
Vitsippor plockade jag vid Vestins röda lada och Dahlins lilla gråa lada, som låg på var sin sida om vägen när man gick upp till postlådorna. Där kunde det lysa vitt på våren av dem. På krönet vid Tullbacken till höger i den lilla skogsdungen, växte Liljekonvaljer. För att hitta Gullvivor fortsatte man en bit till mot Hammal till Kaanan. Dit upp måste man gå försiktigt efter en dikesren för att inte trampa ner växtligheten på åkern. Högst upp där Gullvivorna växte var det fin utsikt över Hammal och en del av Gudmundsbyn. Både Liljekonvaljer och Gullvivor doftade så gott. Dahlstedts med hunden Tösa Dahlstedts, som bodde om man fortsatte vägen förbi oss, hade en liten svart lapphund, som hette Tösa. Varje gång någon passerade på vägen vid deras hus stod Tösa på potatiskällaren och skällde. När hon fick valpar talade Dahlstedts om det för mamma och jag fick alltid komma ner och se på valparna. Jag satt i timmar på golvet i köket och bara tittade på de små liven som låg i en kartong med Tösa. Konstigt nog verkade Tösa nöjd när jag pratade och klappade henne och de små valparna. Farbror Dahlstedt tittade in på morgnarna hos oss ibland när han skulle hämta tidningen. Han satte sig innanför dörren på en stol i köket och drack kaffe med oss. Han drack kaffet på fatet och balanserade fatet med tre fingrar. I mun tog han en sockerbit, som han sög kaffet igenom. Mycket imponerad försökte jag göra om det många gånger. Det är svårt! Julkortsförsäljning Redan när jag gick i andra klass började jag sälja julkort. Köpte in dem från ett postorderföretag för ett halvt öre styck och sålde för ett öre. Sålde bara till släkt och de närmaste grannarna. Affärerna gick bra och korten räckte inte till. Nästa år köpte jag dubbelt så många, fast att korten gått upp i pris. Utökade också sortimentet med julbonader och fortsatte till påsk med kort och bonader. Affärsområdet hade nu utökats till hela Öråker, Målås, en del av Hammal och Gudmundsbyn. Det konstiga var att alla köpte och att alla bad mig stiga in. En del sade att de väntat på mig. Ett nytt syskon Den 24 mars 1950 fick jag och Eva en liten syster. En fin liten söt och pigg flicka, som blev döpt till Gudrun Maria. Nu var vi tre flickor. När hon blev lite större älskade hon att klättra i träd. Hon öppnade inte grindar utan klättrade över dem. Det var arton och ett halvt år i åldersskillnad mellan Gudrun och mig. Jag flyttar från Öråker
Till nästa avsnitt
|
![]() |
![]() |