Från Skönvik till Öråker
|
Från Skönvik till Öråker |
|
Avsnitt 19. Epilog 1955 avyttrade mina föräldrar jordbruket men behöll fastigheten. Mamma Margit hade fått besvär med astma. Nu hade båda tid att ägna sig åt föreningsliv, mamma i Sköns Röda Kors där hon var med i styrelsen och kassör i många år. Hon satt även i styrelsen i Kulturnämnden. Pappa, som växte upp på Östrand hade som ung varit med och startat SSU i Östrand där han varit sekreterare. I yngre år var han medlem av styrelsen för Skönviks IF. Han var fullmäktigeledamot i Skön och därefter även i Sundsvall fram till 1976. I tjugofem år var han ordförande och ledamot i taxeringsnämnden. När pappa gått i pension från SJ arbetade han på Dagbladet som vaktmästare 1970 -1973. Mamma och pappa ledde även tillsammans kurser i deklaration på Aftonskolan i Skönvik. Pappa dog i april 1982 i hjärtinfarkt han blev 72 år. Något underligt hände på kvällen den dagen pappa begravdes. Sven och jag låg över hos mamma. Sven hade gått upp på övervåningen, men jag hade glömt en sak, så jag vände i trappan och gick ner. När jag gick upp igen hörde jag ett svagt ljud strax innan jag kom upp för trappan. Det lät som en spröd liten klocka. Det konstiga var att jag mitt i sorgen blev glad. Jag vände om i trappan för jag tänkte att det måste vara fönstret uppe i trappan som skallrat när jag gick förbi. Men ingenting hördes. Jag gick ner igen och när jag kom till trappsteget där ljudet hade hörts gungade jag på trappsteget. Inte ett ljud hördes. Det konstiga var att jag inte kunde glömma ljudet och att jag blev glad när jag tänkte på det. Berättade dock inte för någon om det. En dag när mamma och jag var ensamma och vi som vanligt pratat om pappa, berättade jag det för henne. Mamma frågade om det lät som en spröd klocka, som en liten glasklocka man har i julgran. Det var precis så det lät. Mamma berättade att det ljudet hade pappa och hon hört flera gånger när pappa kommit hem över påsken från sjukhuset. Han skulle fara tillbaka dit efter påsk. Första gången de hörde det sa pappa: ”Vill du gå och se efter vem som ringer på ytterdörren för nu har nog dörrklockan gått sönder.” Mamma gick men det var inget fel på dörrklockan och ingen var utanför. Sedan hade båda hört det ljudet flera olika gånger. Efter begravningen hörde mamma aldrig det ljudet igen. Mamma bodde nu ensam i huset. Hon bestämde sig för att bara bo kvar över sommaren och sälja huset till hösten innan snön kom. Huset lämnades till en mäklare och ett par blev intresserade. Mamma fick tag på en lägenhet i Bosvedjan och skulle flytta dit i september-oktober. Gudruns dotter, Maria hade varit hos mamma, hennes mormor, de satt i salen och såg på barnprogram på TV, när Gudrun kom för att och hämta Maria. Mamma gick med ut när de skulle åka. Därefter skyndade hon sig in för att hinna se nyheterna. När hon kom in tyckte hon att bilden på TV-rutan blivit mindre. Den krympte ytterligare och det började ryka ur TV-apparaten. Mamma drog ur sladden fick tag på sin handväska, tog en kofta utanpå klänningen och ett par stövlar efter pappa så sprang hon ut, allt medan hon stängde dörrarna efter sig. Göran Dahlin, som köpt jordbruket ovanför oss, efter Vestins, hittade mamma gråtande och chockad i trappan framför deras hus. Han hjälpte henne ringa efter brandkåren och Gudrun, som kom och tog hand om mamma och körde henne hem till sig. Huset blev kolsvart av sot på insidan även på övervåningen. Breven från pappa, som jag har relaterat till här, är brunbrända i kanterna och flera kuvert är förkolnade. Huset var helförsäkrat och de, som var intresserade fullföljde köpet och renoverade hela huset innan de flyttade dit. Mamma trivdes bra när hon fått i ordning sin lägenhet i Bosvedjan. Hon fick ofta besök av Anna Sjöström. Ragnvi Bergström, som hade bil, kom också på besök till henne. Tänk vad de trivdes och hade roligt tillsammans! Ragnvi hämtade också mamma i bilen hem till sig. Om det var vår ville mamma alltid stanna till, där hon en gång hade bott, för att få se en glimt av den vita rosen, som stod vid ingången till trädgården. När mamma berättade i telefonen, att hon sett rosen grät hon alltid. Den rosen tog jag ett rotskott av och den blommar och doftar nu i vår trädgård här i Nynäshamn. Jag kallar den Öråkersrosen. Mamma dog i cancer annandag jul 1991. Hon blev 81år.
Jag skulle kunna berätta mycket mer men avslutar nu med vad pappa Edvard brukade säga: I Öråker skiner alltid solen, ibland kan det åska men det går fort över.
|
 |
 |
|
|
