Utdrag ur ”Sunds iF:s jubileumskrift 1981”,Leif Öberg.

I alla tider har idrottsrörelsen brottats med ekonomiska problem.

Det har nästan aldrig gått att klara ekonomin med entréavgifter.

Redan i början av förra seklet spelade affärs- och näringsliv en stor roll.  Mycket fick även betalas ur egen portmonnä.

Vid förra sekelskiftet när den första föreningen bildades bidrog sannolikt Skönviks Aktiebolag med både kontanta medel och med material. Något som talat för detta är att Wilhelm Bunsow var föreningens beskyddare.

Företagens stöd till den framväxande idrottsrörelsen kunde ha flera syften. Ett var sannolikt att, liksom nu för tiden, få företagets namn exponerat i pressen och en allmän good will.

Huvudsyftet ansågs ändå ha varit att hålla arbetarna borta från den växande fackföreningsrörelsen. Det argumentet var väl relevant fram till 30-talet. Därefter har man från företagets sida nog sett idrottsrörelsen som en del av personalpolitiken. Jag tror inte att förtagen hade något speciellt konto i bokföringen för stöd till idrotten utan det skedde i form av material och tjänster. Det är först under senare tid som idrotten  backats upp med kontanata medel.

Under 1930-talet var de största inkomstkällorna festerna på Susan Topp, medlemsavgifter, matchintäkter, lotterier samt tiggarlistor etc.

I mitten av 30-talet ordnade föreningen sommarfester vid Folkets Hus. Man åtog sig även timmerhuggning och timmerflottning i Mjällån samt kottplockning i Ljustorp för att förstärka klubbkassan.

Omkring 1960 anordnade föreningen logdanser i Merlologen som låg vid gamla riks-13, strax norr om slalombackens parkering.

På grund av trafikproblem under danskvällarna flyttades danserna till Sundslogen i Maland där det dansades till mitten av 60-talet.

Årsredovisningen från årsmötet 1951 får tjäna som ett exempel på hur lite pengar man hade tillgång till för att bedriva den idrottliga verksamheten. Det mesta var ideellt arbete och det är något som aldrig kommer med i något bokslut