Studiecirkeln 2024-11-18

18 november Söder om Ljustabäcken (Maland, Färsta, Råsta, Fillan, Stavre och Ljusta)

Vi började att prata om den utgrävning som skedde i Maland år 2020 inför dragningen av det nya järnvägsspåret genom byn. Utgrävningen visade att nedanför kyrkan på den norra sidan, där Humlegårdsvägen går (där gamla Malandsvägen svänger upp mot kyrkan), låg det i början på 1700-talet ett gästgiveri som drevs av den förmögna änkan Christina Nordström. När ryssarna gick i land längst norrlandskusten och brände flertalet byggnader i Skön 1721 brändes högst även gästgiveriet ner. Vid utgrävningarna fann arkeologerna bland annat en ölhane av brons, tappvredet till en öltunna. Se artikeln om utgrävningen på Västernorrlands museums hemsida:  https://vnmuseum.se/gastgiveriet_i_maland/

Därefter fortsatte vi söderut längs med Norra vägen och hamnade i Färsta. Där vägen går in mot ridskolan i Färsta låg det på vänster sida ett äldre hus, troligen byggt någon gång på 1720-talet. Ett hus som kallats både Danielsgården och E.P. Öbergs gård, som varit ett gästgiveri, ett tingshus och en skola. Det var kanske här ett nytt gästgiveri byggdes upp efter att gästgiveriet i Maland brändes ner av ryssarna år 1721. Gården monterades ner på 1990-talet, renoverades och såldes vidare söderut.

En gästgiverigård skulle finnas längs med farvägarna och sträckan mellan varje gästgiveri skulle vara mellan 1,5 mil till 2 mil. Det skulle kunna erbjudas mat och logi och om det efterfrågades hästskjuts eller att de resande fick låna en ny pigg häst. Se artikeln om E.P Öberg på Sundsvallsminnens hemsida: https://sok.sundsvallsminnen.se/dokument/info?AID=17199&TES=Dtextp

Vid allmänna vägen, strax ovanför tingsstället i Färsta fanns det även en lönnkrog i slutet på 1800-talet. Där fick en 15-årig pojke en örfil av en gäst då han tjuvlyssnat på deras samtal. När gästen sedan gick ut tog 15-åringen en kastrull och slog sin plågoande i huvudet så han föll omkull. För det fick pojken 1 månad och 14 dagar i fängelse. Vidare var det en annan 15-årig som föddes i fängelset och blev lämnad av modern när hon frigavs.  Han fick ett slags hem hos en kvinna i Färsta och pojken skapade en och annan tidningsrubrik från Färsta då han begått en del stölder och snatteri. Han började åka med ölutkörarna och blev så småningom en lösdrivare. Se mer artiklar på kungliga biblioteket www.kb.se

I Färsta och Fillan fanns det både ”kålgiärden” och humlegårdar längs efter Ljustabäcken. Både humle och kål var viktiga att odla under flera århundranden. Att bönderna skulle ha humleodling fanns det en lag på fram till mitten av 1800-talet. Det finns en kulturarvsväxt av humle som heter Korsta, det var kanske den som odlades i Skön. Vid Sköns kyrka finns det numera en väg som heter Humlegårdsvägen, kan hända att den fick sitt namn då det låg humlegårdar vid det gamla gästgiveriet i Maland. Även runt nuvarande Mittuniversitetet i Sundsvall (Åkroken) finns det byggnader och broar som idag heter något med Humlegård. Andra viktiga grödor som odlades under 1800-talet var lin och hampa.  Materialet användes till kläder, rep, segeldukar mm. På en gammal karta från 1821 över Birsta (by) finns det inritat odlingsängar som omnämns hampgård. Det finns bilder på arbetet med linodlingarna i Ljusta och Birsta, se föreningens hemsida https://skonsnorra.eu/Fotogalleri/jordbruk.html

Färjeläget i Fillan var vältrafikerat och kiosken som stod vid kajen kom ursprungligen från Skönvik och berättelsen om hur kiosken transporterades till kajen lockade till skratt bland deltagarna i studiecirkeln.

Stavre by låg norr om Klökansvägen mellan Klökanskogen och där Berners ligger idag.  Kyrkoherde Anders Bonnedahl (slutet av 1700-talet) hade sin prästgård uppbyggd där. Gården hade han döpt till Sophiedal efter sin hustru Sophia. Gården fanns kvar på plats i 50 år. När änkan dog återgick marken till prästbordet. Husen monterades ner och såldes. Prästgården köpte Erik Jonas Sjölund 1860 och han transporterade byggmaterialet till Gudmundsbyn med häst och kärra. Han byggde upp en ny gård med mangårdsbyggnad, stall, ladugård och även en lada med vattenhjul längs med Ottsjöbäcken.

Förutom berättelser om spökerierna i Ljusta så visades det bilder från byns jordbruksverksamhet och hur jordbruket utvecklats från traktorer på järnhjul, gödsel som kördes ut på åkrarna med häst och släde på vintern till försök med ensilagetillverkning och nya ladugårdar. Jenny ” Buick-Jenny” Anderssons gård fångade intresse i samband med att det berättades att gården flyttades 100 m och vreds ett kvarts varv för ett bygge av en ny väg. På 30-talet anordnades en gångtävling genom Ljusta som drog till sig en stor publik. Det fanns även ett mobilt sågverk såg som nyttjades av bönderna runt om i byarna. Ägare till den sågen var Erik Byström i Hammal.

Slutligen pratade vi om att det fanns nio båtsmanstorp i Skön där varje byalag ansvarade för att bygga upp och underhålla dessa torp. Slåttsvedjan nära Fågelsången är ett sådant. Båtsman Waller i Färsta bodde där. Från mitten av 1600-talet och drygt 200 år framåt arbetade tusentals män i olika åldrar som båtsmän i den svenska flottan. Som båtsman fick man sin lön, kläder och ett båtsmanstorp med tillhörande odlingsbar mark betald av socknens rikaste bönder. Som tack för det fick dessa betala mindre skatt till Kronan.

Däremellan var det många som minns och delade med sig av livet runt 1940–60-talet i området. Bildspel med vyer från byarna, gamla kartor och berättelser skapar ett bra diskussionsforum där vi hjälps åt att minnas hur det en gång var i Skön. På träffen var vi ett 20-tal deltagare.

Jordbruksarbete på Långängen i Ljusta med traktor med järnhjul.Vid ladan t.h. numera ICA Maxi. I bakgrunden Sköns kyrka. På 1920-talet började man använda traktorer i åkerbruket. De första traktorerna hade järnhjul, gummihjulen kom på 1940-talet. Under kriget var man tvungen att överlämna gummihjulen till staten för att använda gummit inom försvarsmakten. Järnhjulen kom då åter till användning.

Ur Sköns Norra Intresseförenings samling 00954)

Första försöket att konservera hö med hjälp av ensilage (pressfoder) demonstrerades hos David Larsson i Ljusta på 1930-talet. Efter skörden pressades det färska höet ihop i en rund behållare som förslöts och blev konserverat genom att luftens syre utestängdes. Tekniken låg i ”träda” en tid men blev senare en allmän teknik för konservering av färsk hö.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samling 01353)

Vid Sköns gamla kyrkogård sommaren 1958. Ljusta och Råsta i bakgrunden.

Ur Sköns Norra Intresseförenings samling 01817)