Julstök någon gång på trettiotalet.   

Fred är född på 1920-talet. Började i Gångvikens skola när den blev klar 1931.

Familjen bodde i Smedbyggningen på Sund och Fred arbetade på Sunds sågverk.

Fred var en av fem syskon som alla arbetade på Plåtmanufaktur. Fr.v. Mattias Tingström, Inger, Karl, Sigrid och Fred Larsson med en diskbänk av rostfritt stål.

Sunds sågverk avvecklas 1947. En ny verksamhet, Plåtmanufaktur, med tillverkning av rostfria diskbänkar och husgeråd startar och där friställda arbetare fick arbete efter omskolning.

Plåtmanufakturtillverkningen pågår hela 1950-talet.

Foto från 1950-talet

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 00218)

Det är söndag före jul, jag och någon av mina syskon, det kanske var du, följer med pappa för att ta gran.

Vi såg när vi plockade bär i höstas att det finns fina granar där uppe i Öråkersskogen.

Vi funderar hur vi skall gå, pappa vill gå vägen kyrkbacken förbi Åkerbergs stenmur med brunnen och Änkehuset. På nedsidan har Kalle Granberg nyss påbörjat timringen av sitt hus som senare brann ner.

Pappa ville gå hela Malandsbacken ända upp till kyrkan men du och jag vill gå åt Birsta, till vänster vid bagare Jakobssons, för baktanken finns ju att gå in och köpa trasiga såna där ljusa stora pepparkaksbockar. Men det blir inte så den här gången istället går vi vägen mot kyrkan, men tar av när vi kommer till järnvägen och följer den.

Det tycker vi oss ha rätt till för pappa har ju varit med och byggt den här sträckan. Vi följer järnvägen fram till korsningen med landsvägen. Här är banvaktsstugan där Ågren bor med fru och flera döttrar.

Sen går vi landsvägen över Ljustabäcken och tar av mitt för Viktor Bergfors och fortsätter till Samfridssons.

Tanten har varit ut och matat kalven när vi når dit, hon ber oss gå med in för att de på deras gran.

Vi eller rättare sagt pappa pratar med dem en stund så skall vi då beskåda deras gran. Det var det mesta i fråga om julgran jag har sett.

Den hade stått invid bäcken där dom bor och gubben hade gått och tittat på den flera gånger under hösten men när han skulle ta den så var det någon som tagit en bit av toppen.

Gubben blev så arg at han tog den nedre delen, satte på en sådan där träfot och tog in den. Det såg så roligt ut, som om den växte rakt igenom taket.

Vi beskådade underverket, det var ju svårt att hålla sig för skratt men samtidigt tyckte man ju synd om gubben.

Vi tackar för oss och önskar god jul och går vidare.

Nu tar vi snett över åkrarna, det är inte så mycket snö så det går bra.

Det är mellan Kalle Näslunds och Ingemar Forsgrens vi kommer fram till tået, där Alida och hennes bror, kyparen Oskar Nordvall bor i var sin liten stuga. Men Alida är inte hemma, hon är som vanligt ute och kör ut mjölkkrukorna till sina och hästägarens kunder, så det blir inga kakor eller karameller denna gång.

Därifrån är det ju nära till skogen, bara över den lilla bäcken vid den gamla ladan. Det är ingen snö i skogen, det känns nästan varmt.

Vi strövar på en stund och så småningom hittar vi en gran som vi tror skall duga. Så vi letar oss ut ur skogen och kommer ner vi Klökanshemmanet, det är lite vemodigt att komma fram där. Vi stannar skogsbrynet och tittar, vad vackert och fridfullt det är här, säger du. Synd att vi inte hade rätta kontakterna, för då hade de varit vi bott här och varit hemma med granen nu.

Vi hade vid flera tillfällen under sommaren varit här uppe.

Kakor, saft, bullar och filt hade vi med då bodde ingen här.

Då var det som om vi rådde om det, vi tittade in genom fönsteen och drömde om hur det skulle möbleras. Sen gick vi till ”lagårn” och stallet, det var välskött och rejält, det var ju Sunds jordbruk som rådde om det.

Men det var visst någon som hette Åström som fick köpa det.

Vi tar våran gran och vandrar hemåt.

I änden av backen hos Ölanders stannar vi och pratar, de har julslakten klar, både gris och kalv, nu är mor Anna ute för att byta vatten på lutfisken.

Hon ä väldigt snäll och hade sett fram emot att vi fått köpa, ”där oppe” som hon sa, mamma och hon var ju ungdomskamrater.

Vi fick en fläskbit och en julhälsning med oss hem.

Gåvan och granen tar vi med oss och fortsätter vår vandring hemåt.

Där på vänster sida når vi Stenskogs smedja, den står kvar bara för att den inte vet åt vilket håll den skall ramla.

Den börja så smått luta i riktning mot kyrkan, men så fick smeden hem järn som han ställde mot den gaveln så då gick inte det heller

Borrtom smedjan på andra sidan järnvägen uppe mot skogen ligger barnhemmet, där invid den stora fattiggården, där pappa åt Valle Pettersson rustat upp den stora träplogen för vintern, den är tjärad, två nya stänger är ditsatta, en över att hålla i, en nedre att stå på när plogen vill halka uppe på snön. Skaklar för fyra hästar är kopplade.

Det är noga med plogningen för kommungubbarna skall fram med sina åkdon i bland.

Det går bra att gena över Birstavallen, målen står kvar men säckskynkena runt om är borta. Här har det varit hårda duster många gånger, både på plan och utanför. Som när Gunnar Andersson Burestad sköt av ribban två gånger samma halvlek eller när Mons tråd och spik kom med buss hit för att spela korpfotboll. Det blev ingen match för med detsamma bussdörren öppnades var slagsmålet i full gång, dom slogs inne i och utanför bussen och nere på planen. Hur det gick och varför vet jag inte, men så småningom tröttnade dom väl, så spikgubbarna tog sig in i bussen och for därifrån.

Så det var hårda tag på fotbollsplanerna förr i tiden.

Vi kommer tillbaka till barnvaktsstugan i Birsta, men nu är bommarna stängda, det är inte fällbommar utan en grind på var sida om spåret.

Vi växlar några ord med Ågren. Han säger att vi inte kan gå järnvägen tillbaka för det är möte i Sundsbruk. Så kommer tåget, det är inte så många vagnar, men ser ut att vara nästan fullt åtminstone på varje fönsterplats.

Han får hjälp av oss att öppna bommarna och vandringen med vår gran går vidare.

På avstånd ser vi tant Ulander gå till ladugården i det vackert belägna häradshemmanet uppe på höjden. Men det borde nog ses över och målas, både boningshus och ladugård, det lyser nästan grått här nerifrån.

Helge Olsson håller på att sätta upp kärve åt småfåglarna, tänker visst arbeta in sig inom det kommunala, han är väl kompis med Andersson på fattiggården.

Vi går vidare uppför backen och möter farbror Höglin, han går lite framåtlutad, han är alltid snäll och vänlig och är nu på väg till Grafströms i något ärende.

Framme vid avtagsvägen mot Västland står Ferdinand Jonsson och Arvid Pettersson och pratar, det är Albert Filen som varit på kanelen ordentligt och som vanligt pucklat på far sin.

”Jåh, hå julgran ja”, säger Arvid, ”är det bra med julgran”? Då går Ferdinand. Jå,hå,hå,hå hör vi Arvid skratta, han står kvar, men vi börjar gå igen.

Men vi tar inte Västlandsvägen ner bredvid Kondrad Holmboms utan fortsätter förbi Vågströms nästan nyöppnade affär, den är välbyggd med cementbro och pelare som håller, upp balkongen.

Vandringen fortsätter ner för backen där skymtar snickare Backlund genom fönstret, sysslar med något i sin verkstad, han är ju adventist så han har söndag på lördag. Nu kommer vi till Lisatået.

I det röda huset vi kommer förbi bodde tidigare målare Jonsson uppepå med fru Signe. Nu bor Ragnar Holmbom där med sin fru.

Huset ägas av livförsäkringsagenten Johan Magnusson. Han har inkasserat färdigt för året och sitter nu och skriver ut redovisningen.

Nu är det inte långt kvar hem, det syns inte till någon vare sig hos Nancy Vedin eller Olle Fjällström. Men hos sjuksyster Maria Persson är det folk i rörelse. Hon är snäll, men hon är stor så hon är ändå respektingivande.

Så är det alltid en speciell doft i hennes hus, särskilt i förstugan, det är väl örtkryddor till mediciner och salvor.

Det är spår efter hökörning där på löta, det är väl Gunnar Dahlstedt som varit och hämtat några lass tidigare i veckan.

I Vågströms gamla affär är det tomt, vi har undersökt uthuset, det enda som finns är några kullerband, som suttit på någon silltunna, men dom är inte bra, dom är så sneda så dom ramlar för det mesta omkull.

Vi var inne i affären när dom höll på att flytta, då fick vi var sin liten plåtburk med något som hette Tomtebrus. Det var fru Martine som gav oss dem.

Vi ser när vi tittar över mot Finsta att någon har kört fort. Säden har slängt fram och tillbaka, bakänden har ibland stått tvärs för i spåret och vid bron över bäcken har släden varit ända ute på kantbrädan.

Det är väl Edvin Dahlstedt som kört ut julgranar och då är Fryckborgs i Finsta där Karl von Linné övernattade, näst sista stället han skall lämna granar. Om man betänker att han hade fullt lass med granar när han började och fått en snaps för varje plats han stannat, så ju mindre granar på släden, ju fler snapsar innanför västen och därefter blev körningen uppskruvad.

Det går så fort så han hinner inte svänga vid första avfarten till kassör och fru Ida Norman utan tar Öbergs backe i full karriär.

I den häftiga svängen för att komma in vid storpoppeln, så smällde slädsidan i Erke och Janne Skedins grindstolpe så flisorna ryker.

Den andra grindstolpen hade Erke kapat bort själv efter att dom kört i den själv en gång så kraftigt att ena skakeln gått av och giggen tippat, hästen skenat ända in i stallporten som stod öppen för giggen hängde kvar i den skakel som var hel. Dom hade blivit jagade av tattare i Skravlingen som tänkte råna bröderna på sprit och pengar.

John Skedin stod ute när julgransköraren kom. Han berättar att ”Långstina” som var på väg ut fick se eländet och som en stor svart korp flaxade uppför bron och var i ett huj tillbaka på övervåningen igen.

Tant Åström tittade förskräckt ut genom det lilla fönstret på sin sida men sa ingenting.

Emil Holmbom kommer snestigen vid ledstången, Han säger bara,” varit och tagit julgran”, men väntar inte på svar utan fortsätter sin väg.

Kalle Johansson har också tagit gran, den står i ena hörnet på den stora bron. Albertina kommer från källaren, har hämtat dricka. Det är en fin gran säger hon. Kalle har tagit den i brädgårn nere vid Maland.

När vi ska ha in granen i vedboden under huset kommer Oskar Höglund och Gottfrid Öberg, dom är lite runda under fötterna och sjunger. Uppe på gården står Forden. De har varit till Jocke Nilsson och Albert Dahlin i Brasilienbyggningen, har genat över järnvägen som så många andra.

Snickare Larsson, Torolf Larsson kommer för det mesta samma stig förbi brunnen och potatislandet.

Manne Jonsson med bröder genar ofta den här stigen.

Byström och andra småtorpare från Birsta går samma stig.

Farbror Vestlinder är lite speciell, högskaftade skor, blåbyxor, blus, mörk kavaj, storväst och krimmelmössa, det är bara när han skuter upp mössan som man ser att han är helt vithårig och så har han sin lilla vällinghämtare med handen instucken under handtaget hållande i locket. Att han är helt svart beror på att han är kolare.

När vi går in trär vi sparkmeden bakom staget till sätet på bron, det har räddat oss från att bli bestulen på sparken många gånger.

I köket bakas det rågbröd, vetebröd både flätade och klippta, skurna kanelbröd, drömmar och sist pepparkakorna. Då det har blivit sent och de flesta har lagt sig det är bara pappa och någon mer uppe.

Julaftons morgon skall vi gå och köpa mjölk nere vid ladugården. Vid rättare Janssons bro kalasar småfåglarna redan på havrekärven. På stallbacken är slädarna rakt och prydligt uppställda, skaklarna borttagna och inställda i vangsboden. Det är städat och prydligt över allt.

I stallet har hästarna fått sitt morgonmål och en rejäl portion havre.

I ladugården är morgonsysslorna avklarade och ladugårdskarl Nyberg har gått hem. Inne i mjölkboden har Lisa Vallgren, mamma till Helmer, separerat färdigt, diskat alla kärlen, krukor och slangar.

Hon, Lisa, är lite grinig mot arbetarna och mäter snålt, det kan fattas nästan en halv liter i krukan varje gång, då gnäller hon att krukan är för stor.

Hon har väl sina aningar att hennes Helmer ska bli något förmer än arbetare, så hon försöker väl komma upp sig så gott det går.

Vi lämnar våra polletter och smyger ut. I dörren möter vi Andreas Jonsson som kalls gammeldrängen. Han är från Östergötland och har lite ovanlig dialekt. Han sá ”Ja va på verkstan å skull träffa verkemästern men han fanns inte där”. Gubben Dahlstedt står på bron och vrider mustaschen. Holm är på väg till trädgården, det lär väl bli en jobbig dag för honom även i dag.

På hemvägen vid korsningen vid station kommer farbror Blomberg körande med sin bil, han är en av de få bilägarna och kör på beställning, jag tror det är en Nash han kör.

Han är klädd i högskaftade remkängor, mycket lång skinnrock, skinnhandskar med stora kragar och flygarhuva, allting i mörkt brun.

Han kör så sakta och försiktigt så vi hinner gena över järnvägen och är hemma när han svänger mellan grindstolparena hem till sig.

Hos oss är julstöket snart klart, kakelugnen i rummet har eldats flera dagar, så det är varmt och skönt. Hela golvet är täckt av trasmattor, fatsspikade med kalnubb uppträdda på klippta små bitar av sockerkartong.

Trattgrammofon står på bordet vid ena fönstret i rummet närmast köket.

Vid andra fönstret, på symaskinen bredvid huven, ligger tidningen ”Under Juldagar”. Det är systrarna Wikström som säljer den. Vår sommar och höst och så till jul går dom ut med den.

På tidningen ligger en julklapp till pappa, det är Viktor Norberg som varit hit, det är nog ett par arbetshandskar.

Granen är klädd, vi har Osrams julgransljus. Strömmen tar vi från en tjuvkontakt i taklampan, men dom vill inte lysa så vi måste gå till Haldor Holmbom, han kommer och grejar till det.

Ja, så är garnen där den skall vara och vacker är den. Ännu är det inte så många som har elektriska julgransljus och där skall den stå till den tjugonde januari då en liten flicka fyller år….

Hoppas det blir ett ljust födelsedagsminne.

Platserna har förändrats.

De flesta utav dessa personer är borta.

Men namn på platser och människor finns ju alltid kvar i minnet hos någon.

Alice å Fred

Gratulerar.