Sköns dispensärkoloni, Björkebo

Avskrift av Marianne Sundström Gagners anteckningar 2008.

Marianne Sandström Gagner har även läst in anteckningarna på kassettband som förvaras i Sköns Norra Intresseförenings arkiv som föremål nr 99.

Kolonin drevs troligtvis i samarbete mellan Sköns kommun och dispensären.

Föreståndarinna var Selma Sundström Kihlgren, jag som försöker minnas tillbaks till 1930-1940-talet heter Marianne Sundström Gagner, dotter till föreståndarinnan.

Min mor arbetade sammanlagt elva somrar som föreståndarinna först på Ås barnkoloni, Slädaviken 3, Alnö. Ragnar Mellgren ägde huset som Sköns kommun hyrde.

När kommunalnämnden i Skön köpte Björkebo fortsatte mor där som föreståndarinna varje sommar från två veckor före midsommar till en vecka före banens skolstart.

Barnen som vistades på kolonin kom dit på grund av sjukdom i familjen, dispensären bestämde vilka som fick komma liksom kommunen valde ut sina barn. Det kunde vara andra orsaker än sjukdom att det fanns många barn i familjen till exempel.

Barnen anlände till Björkebo en vecka efter midsommar då var allt klart för att ta emot dem.

Madrassvaren var stoppade med halm och hopsydda och det var min mor och kokerskan hjälptes åt, även jag var med och hjälpte till.

Madrasserna blev runda och välstoppade, 45 stycken. Barnen hade roligt när de skulle lägga sig, madrasserna  måste formas till sig efter barnens kroppar.

Det var 40 till 43 barn som var på kolonin. Många av barnen kom flera år i rad, tre fyra barn från samma familj. Pojkar och flickor var jämt fördelade.

Barnen kom med abonnerad buss hela sträckan från Ortviken, Skönsberg till Skönvik och även från Alnö.

Från Konsum i Laggarberg levererades speceri- och charkuterivaror.

Familjen Sjölens ungdomar, Gudrun och Gösta, kom med mjölken. Den drogs på en tvåhjulskärra.

Det sattes tätmjölk i emaljerade hinkar som sattes ner i källaren.

Lundgren i Öråker levererade ved. Den behövdes för att värma vatten i tvättgrytan. Potatis levererades från familjerna Olofsson och Gisslin.

Strömmingsbilen kom från Alnö liksom bryggeribilen. Barnen fick köpa läskedrycker som dracks på lördag. Jag kommer inte ihåg om alla hade pengar att köpa läsk för. De som hade pengar kunde köpa en eller två flaskor. Barnen gjorde så att de stack hål i kapsylen och skakade flaskan så en stor del av innehållet försvann.

Sjukvården skötte min mor föreståndarinnan. Om det hade varit nödvändigt fanns Dr Chrispin på Alnö.

En pojke hade svårt eksem och behövde smörjas varje morgon för att kunna räta ut sina armar och ben men ändå hade han det besvärligt.

Dispensärsköterskan Ellen Nilsson besökte kolonin en gång per sommar, hon kände till en del barns familjer.

Anställda var en föreståndarinna, en kokerska och två biträden.

För att samla barnen till uppställning för måltider blåste min mor i en visselpipa, Likaså när barnen hade badat färdigt i Ottsjön och skulle upp ur badet.

Måltiderna var, frukost, mellanmål, middag och kvällsmål. Bordsbönen ”Gode Gud välsigna maten, Amen” lästes. Ingen påtvingad religiositet.

Min mor tog med sin egen symaskin då det ibland behövdes laga kläder. Hushållsrutinerna var att städa, hålla rent, laga mat och t.o.m. att baka vetebröd.

Tvätta kläder och lakan borta hos familjen Lönn. Kläderna sköljdes i bäcken. Den duktiga kokerskan Viola Nilsson (Hammarström) arbetade flera somrar på kolonin.

Någon vaktmästare fanns inte de första åren när koloniverksamheten startade.

Vaktmästare blev Gerda och Almar Lundberg. De hade två söner, Bengt-Almar och Karl-Erik. För egen räkning odlade de ett litet grönsaksland med morötter och kanske något annat.

Varifrån matvattnet till köket (kom) pumpades ifrån vet jag inte men pumpen strejkade ibland. Köket var litet med tanke på all mat och porslin som skulle hanteras.

Tvättrummet låg längst bort i ekonomibyggnaden och där fanns tvättfat, tandborstfack och en tvättgryta med varmt vatten utanför.

En badbunke i trä fanns också utanför byggnaden.

Barnen måste finkammas ibland, ingen huvudlöss skulle få finnas.

Städning och tvättning skötte personalen. De större barnen kunde snygga till sina sängar. Barnen var mellan 4 och högst 12 år.

En väggtelefon fanns i ett av rummen och när åskvädret drog hårt fram ringde telefonen vid varje blixt.

Om något barn var krassligt och behövde tillsyn fanns det en extra säng hos föreståndarinnan.

Innan sänggående tvättade barnen sig och borstade tänderna. När barnen låg i sina sängar läste min mor ”Gud som haver barnen kär” och sa ”god natt” och då skulle det var tyst, fast lite hyss blev det innan sömnen infann sig.

På dagtid lekte barnen tillsammans, stod på händer, gick i brygga, bollade, byggde kojor eller gungade.

Pojkar lekte på pojkars vis med fotboll. Det var fin sammanhållning mellan alla barnen. Jag som var med min mor många somrar på kolonin måste säga att det var snälla barn som vistades där.

Varje dag gick vi till Ortsjön och badade. Vi sjöng till och från badet. Någon gång hade vi en hink men saft och bullar med och vi satt och fikade på en bergknalle. En pojke, Helge Höglin, sjöng med fin röst, ”Säg mig lilla fågel vem har lärt Dig sjunga så”. Några barn berättade och vi lyssnade.

När barnen badade passade mor på dem hela tiden så inget skulle hända. Alla 40 till 43 barnen badade samtidigt så det gällde att hålla koll.

En flicka höll på att drunkna men Love Fors, en pojke på kolonin, räddade henne. Min mor sprang ut i vattnet med kläderna på och fick tag i håret på Love. Love fick Carnegiestiftelsens utmärkelse för berömvärd insats.

Det var min mor och dispensärsköterskan, Elen Nilsson som såg till att Carnegiestiftelsen fick kännedom om Loves insats.

Vid något tillfälle badade vi i Hamstasjön. Även då hade vi mellanmål med oss.

Barnen var ute och lekte på dagarna. Inga lekar förekom inne men man kunde sitta runt matbordet och lyssna när någon av barnen berättade och fantiserade.

Barnen fick besök på helgerna. Huli-Horsta-bussen gick från busstation i Sundsvall och det gick bra att åka med den.

En flicka som var glad och pigg annars blev sjuk efter hemkomsten. Hon hade fått en hjärntumör och avled. Några flickor och jag sjöng på hennes begravning. Min mor ordnade det så i samförstånd med flickans mamma.

Innan ladugårdsbyggnaden hade rivits kastade en pojke från ena till andra sidan ett vedträ över taket. Vedträet träffade en pojke i huvudet och det hade kunnat gå illa.

Vaktmästaren och hans svåger hjälptes åt att bygga gungan till barnen. Det var grovt virke som skulle lyftas högt. Det bar sig inte bättre än att en planka träffade svågern i huvudet. Han blev svårt skadad och fick ligga länge på sjukhuset. Om han tillfrisknade helt vet jag inte. Det var bra att inga barn fanns på kolonin då men mor och jag såg hela händelseförloppet och hur förtvivlad vaktmästarens fru blev, det var ju hennes bror som skadats. Gungan blev färdigställd av andra snickare.

En flicka satt en köttbit i halsen när hon åt. Hennes mamma var på besök och stod i dörren till matsalen. Mamman blev så rädd så hon sprang ut. Min mor fick upp köttbiten och allt blev lugnt igen.

Biträdet Gunnel hade ledigt en lördag. Hon var på dans och fick skavsår på båda fötterna. Hon fick blodförgiftning och det blev ambulans till sjukhuset. Hon var mycket sjuk. När hon blev frisk kom hon tillbaks till kolonin.

En pojke klättrade upp på taket till ekonomibyggnaden. Han hade börjat gå ner för stegen när någon sa´ att tant Sundström kommer. Då klev han rakt ut i luften men gjorde sig inte illa.

En annan gång vid matbordet ropade han ”tyst” och slog näven i tallriken så att maten flög iväg ( det skulle vara någorlunda tyst i matsalen). Just då kom min mor in i matsalen ifrån köket. Den här pojken var snäll men impulsiv.

Vid ett tillfälle klättrade han ut på övervåningen genom ett fönster och balanserade till ett annat fönster och klättrade in i nästa rum. Det var en smal avsats utanpå väggen som gick runt huset och det var den han balanserade på.

Pojkarna som inte var så gamla, 3 till 4år, fick ligga i flickornas rum.

En liten pojke rullade med huvudet fram och tillbaka tills han somnade. Han var så fin och jag brukade titta på honom.

När vi vilade middag låg vi på filtar ute på gårdsplanen och då hände det att flera av barnen somnade.

En av pojkarna stoppade en tråd i näsan och kraxade ut den genom munnen, han hade en intresserad publik bland barnen.

På övre våningen hade man byggt klädfack för barnen. Det fanns inte från början det blev barnens klädkammare.

Det byggdes ett uthus med torrdass, fem dörrar tror jag det var. Barnen hade nog bråttom ibland.

Från försörjningshemmet i Skön kom Rättaren och hans son och några män som skötte slåttern. Det fanns en man med som kallades ”Lill Fritz”. Han tyckte om hästar och han tog en sockerbit i munnen och hästen tog den försiktigt. Barnen var förtjusta och ville se det flera gånger.

En man, också från försörjningshemmet, fick bråck när de hade börjat sätta upp hässjerovor, (som det kallas) och fick fraktas till sjukhuset. Det är sånt man får när man förlyfter sig. Rättaren och sonen var ganska pådrivande mot männen.

När kommunstyrelsen kom på inspektion efter köpet av Björkebo så ville man se resultatet av de förbättringar som då utförts på fastigheten.

Vid det tillfället skulle vi barn klä oss fina. Då kom ett av barnen, han var bara fyra år, fram till min mor och frågade ”tant Sundström ska jag ha gymnastikskorna eller storpjäksorna på mej”?.

Vid ett tillfälle hade han en sticka eller något annat som han måste få hjälp med och då sa´ han ängsligt ”tant Sundström, tant Sundström inte säkerhetsnålen” det var väl så det gick till hemma i hans familj.

Min bror Ingvar fick gå till bäcken som rann från Ortsjön. Han smög försiktigt och kände med handen efter fisk i vattnet och på så vis fångade han stenbit.

Sista natten innan hemresan fick barnen ha kuddkrig och stoja. Den som hade ökat mest i vikt fick en tårta att ta med hem.

När barnen skulle åka hem var det glädje men det kändes samtidigt vemodigt att vinka adjö till varandra, så kände jag det och även min mor.

Ett år var vi flera kolonibarn som var med på Barnens Dag i Sundsvall. Vi representerade ”Solstickan”. Vi åkte också tåg till Bergeforsparken.

När barnen hade lämnat kolonin återvände mor för att se till att allt gjordes i ordning tills nästkommande sommar.

Det kom en busslast med finska krigsbarn till kolonin. Jag kommer inte ihåg om de skulle stanna eller bara få äta och sedan transporteras vidare för att utposteras i någon familj.